Verbal hemorrhage of not so great importance

Idag insåg jag något om A. Något som knäckte mig totalt. Jag tänker inte gå in närmare på exakt vad som föranledde mig till insikten, men låt mig säga som så att det iallafall fick mig att inse att han verkligen inte bryr sig om jag lever eller är död. Och det gjorde mer ont än något jag varit med om. Tiotusen gånger mer än dagen då han gick. (Ett år och en dag sedan). Och jag kan inte riktigt greppa det. Och det är tur att jag är kvar i en luddig dimma av bakfylla. För jag känner det inte så vasst som jag hade gjort annars. Och jag kan kanske stå ut nu. Nu är det slut iallafall. Jag tänker inte hoppas mer. För skillnaden är nu att jag inte längre vill hoppas mer. Känslorna är där fortfarande, och de lär dö ut långsamt, för de är av det starkare slaget, det segare och mer långlivade. Men hoppet har jag mördat. Och viljan. För just nu - ser jag mest bara förakt och hat mot honom. Jag är i helvetet just nu. Men tack gode gud för baksmälla och en mjuk säng. Jag sover bort det - det hjälper alltid.