And thats that.
Once again - come here the Yuki Eiri's of this world. Såna att läka, laga, omkorformera och figure out. Fuck me.
För övrigt vi jag ha Zach de la Rocha.
Pistolgrip pump
Let´s jump in my bed together Zach.Utkast: Vaknar nästan ...
kan fortfarande känna din doft ibland, även om det är år
den lovar trygghet och starka armar, tröst och ditt skratt
och din nacke med lockarna
till den dagen jag dör glömmer jag inte
jag kan inte ens säga att jag vill
det är så lätt att säga att det har gått över
för de är inte här
med mig
i mörkret
när det nästan är gryning
och jag saknar dig så att hjärtat nästan
brister
jag varken vill eller förstår varför
men det är väl så enkelt
att det var du.
3 dygn och 21 timmar
Jag kvävs. Mina lungor har kapsejsat helt... bronkitanfall defuckingluxe. Hostar och hostar och hostar och hostar. Motion får mig nästan att tuppa av, är helt färdig när jag klampat upp för trapporna till mitt rapunseltorn. I knew it was coming, men inte så här illa. För dig som inte är rökare kan jag berätta att rökningen förlamar och dödar de små flimmerhåren i luftvägarna och bronkerna i lungorna, och när man slutar röka börjar de vakna till liv och växa ut och så smått fungera igen. Då krisar de när de tar itu med all tjära och skit i luftvägarna och det KLIAR, IRRITERAR och GÖR ONT. Rökhostan är värre än någonsin någon vecka efter att man slutar, så just nu mår jag inte så bra... Anfallen varar inte så länge, men när de är på G, skulle det kännas juste att ligga med syrgasmask....
Hostat så att jag har ont i huvudet.
Och jag FÅR gnälla. För det är synd om mig just nu.
Men jag är jävligt stolt över mig själv. För jag trodde faktiskt inte jag skulle klara det här.
Jag har varit ganska nära att ge upp flera gånger varje dag, och SPRINGA till kiosken och köpa precis vad som helst, ta fimpar från askfatet på taket, tigga av grannen, whatever. Men jag har inte gjort det.
Och jag svär dyrt och heligt att jag ALDRIG ska röra en cigg igen. Aldrigaldrigaldrigaldrig.
Jag tänker INTE trilla dit på att feströka. Och jag ska INTE stressröka när jag mår dåligt.
Jag har redan sparat 200 spänn minus de 130 förstås som nicorettepillren gick på. Det är fyra byttor Ben & Jerrys.
Två biobesök. En tröja. Fyra tidningar. På ett år sparar jag ihop till en ny katt. (1500 X 12 = 18000)
Jag är fucking stolt över mig själv!
2 dygn och 16 timmar.
Jag känner mig duktig, även om jag tänker en massa konstiga tankar om att det inte går att leva utan cigg, att jag ska sluta imorgon istället, att det nog inte gör skillnad om jag röker ett halvår till.... Herregud jag kan inte tänka på cigarretter utan att känna paniken komma krypande längs ryggraden. Aldrig mer cigg! Aldrig mer ligga på en gräsmatta på sommaren och se röken stiga uppåt, sakta. Aldrig mer få röka på så kristallklara vinternätter att röken blandas med den varma andedräkten och man inte kan skilja dem åt, aldrig mer få ta ett par glas rödvin och en packe cigg och sitta i telefon halva natten. Aldrig mer få dricka en kopp kaffe eller te med dess självklara följeslagare - ciggen.
GAAAAAAAH!
*Sliter mitt hår och springer runt och skriker i ångest*
LOGISKT sett kan jag göra alla de där sakerna UTAN cigg, lungcancer, illaluktande hår och slemhosta... men ååååååh vad jag älskar mina cigarretter. Jag ÄR ju räkare - det definierar ju för fan min person? Vem är jag utan en cigg i truten eller i näven? Det tillhör ju min revolterande I-don´t-give-a-shit-attityd! Jag kan inte se mig som läskig healthfreak käkandes Quinoa och joggandes... Ew.
Men jag vill inte kvävas. Det är min mardröm.
Och jag vill ha pengar - jag har inte råd att röka.
Screw hälsan. Detta handlar om kvävningsfobi och girighet.
LP
Ibland blir jag irriterad på livet och de spratt det tycks spela mig.
Man ser något som borde passa litegrann, och som sedan sitter som ett smäck -
helt perfekt - som formsytt - men som visar sig redan vara sålt.
Kan man muta sig till det då?
Huvudet är sprängfyllt av virr - hotar att rinna över.
Vet inte vad det är med mig - mentala termometern kokar över.
Eller jo. Egentligen vet jag nog visst.
Skivan har hakat upp sig big time.
Men på en behaglig slinga.
Så låt den hacka.
Kaos
Och jag har varit dum igen och skrivit massa mail och är hysterisk och mår skit och poppar atarax för att hålla mig på rätt sida om vasinnets gräns.
Gryning
Dagen blev natt när du gick, och gryningen blir aldrig den samma - för kvar står jag med stoftet av det som var, glimmande som bitar av glas i torftigt ljus. Ge mig dagen åter - jag ber dig.
Fuck me
Hur ska jag orka?
Drömde. Vi gifte oss. Och det var jättecorny och töntigt och jag var så lycklig. Och rätt som det var var det BB och ungar. Jag som verkligen vill ha barn... yeah right. Fast med dig... ja. Och hon var så lik dig att jag bara grät av lycka.
Jag tvingade mig själv att vakna, för jag orkade inte. Inte ens i drömmen fick jag vara ifred, för jag visste att ju mer jag drömde, desto jobbigare skulle det bli att vakna. Och det var det. Jag grät som om hjärtat skulle brista, och stackars Kid som var närmast mig i sängen fick stå ut med en hårdhänt kram och att bli nedsnorad.
Solen sken in och det var sommarväder. Men jag kan inte vara lycklig. Rusade upp och åt Atarax för att orka, för att inte bli galen. För att ens vilja ta mig igenom dagen.
Hur kan någon man sovit i samma säng med i sex och ett halvt år hata en? Jag förstår inte. Jag förstår inte varför det är du som hatar och jag som älskar, när det var du som gjorde fel och gjorde mig illa.
Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte.
Och dagarna går, och veckorna, och månaderna, och det gör bara mer och mer ont och saknaden blir bara värre och värre. Jag går runt och önskar att jag skulle få ett flygplan i skallen. Eller att jag ska bli påkörd. Eller få en mysko stroke eller annat. Eller vad som helst, bara jag slapp det här. Jag tror att resten av mitt miserabla liv skulle gå att fixa om det inte vore för det här. Hur ska jag orka fixa något när jag inte har någon lust att fortsätta?
Jag orkar inte ens hata. Orkar bara hoppas och spinna sköra drömmar som går sönder bara man andas på dem.
Och jag vet att det är dumt och att det bara gör allt värre. Men vad kan jag göra annars.
Varför blev allt så här? Varför finns det inget jag kan göra åt saken? Varför finns inget jag kan ändra?
Varför finns det inget jag kan säga som skulle ändra något? Jag har inte kommit någonstans på de här tretton månaderna, bara insett till fullo vad jag förlorat.
Jag orkar inte!
Tom
Idag insåg jag något om A. Något som knäckte mig totalt. Jag tänker inte gå in närmare på exakt vad som föranledde mig till insikten, men låt mig säga som så att det iallafall fick mig att inse att han verkligen inte bryr sig om jag lever eller är död. Och det gjorde mer ont än något jag varit med om. Tiotusen gånger mer än dagen då han gick. (Ett år och en dag sedan). Och jag kan inte riktigt greppa det. Och det är tur att jag är kvar i en luddig dimma av bakfylla. För jag känner det inte så vasst som jag hade gjort annars. Och jag kan kanske stå ut nu. Nu är det slut iallafall. Jag tänker inte hoppas mer. För skillnaden är nu att jag inte längre vill hoppas mer. Känslorna är där fortfarande, och de lär dö ut långsamt, för de är av det starkare slaget, det segare och mer långlivade. Men hoppet har jag mördat. Och viljan. För just nu - ser jag mest bara förakt och hat mot honom. Jag är i helvetet just nu. Men tack gode gud för baksmälla och en mjuk säng. Jag sover bort det - det hjälper alltid.
För dagen
hatarhatarhatar
jag vet inte vad jag ska ta vägen jag får panik jag vet inte vad jag ska göra jag blir tokig jag har ångest jag vill slå och skrika eller bara skrika eller slita av mig håret eller dunka huvudet i väggen eller någonting, bara någonting, vet inte vad
Så jobbigt att det pendlar så. Varit en lugn dag tills jag träffade A. Bara helt oviktigt, han hämtade upp ny hundmat till Ozzy. Jag fick panik. Jag står inte ut - jag vet inte vad jag ska göra. Jag pallar inte mer. Och imorgon är det den 20;e. Och jag vill bara krypa in under sängen och försvinna så ingen någonsin hittar mig igen för jag orkar inte mer. Och jag vill inte äta Atarax för jag blir så trött och får så ont i huvudet av dem och jag får panik och jag pallar inte mer. Och jag hatar honom jag vill basha in hans pannben fast jag älskar honom så det gör ont. Och jag står inte uuuuuuuuuuut! Och jag hatar den där jävla vidriga tavlan men den är den enda som jag kan känna igen mig i just nu för jag vill bara att mitt huvud ska sprängas för jag blir tokig om det inte gör det. Och jag klarar inte att träffa honom och jag klarar inte att inte göra det och nu regnar det också! Satans jävla helvetes jävla BAJSBAJSBAJS!
ångest
Vaknade med ett ryck vid tio över sex och kunde knappt andas. Drömde mardrömmar om A. Jag skrev ett långt mail till honom igår natt om hur jobbigt allt är. Och drömde om att jag fick svar och det var helt vidrigt. I drömmen sade han en massa hemska saker om vad han gjort - och jag blev orolig för honom. Dessutom sade han en massa andra jobbiga saker. Vaknade kallsvettig och illamående och var tvungen att gå och se om han svarat och det var sant.
Det var det inte. Rökt ett par cigarretter. Mår ännu mer illa. Solen skiner. Det kunde bli en fantastiskt vacker dag.
Men inte här. Jag har inga vackra dagar.
Fan.
Jag tänker på honom varje dag. Varje timme snarare. Men vissa dagar är det inte så tungt. För då är jag upptagen med annat, så att jag inte hinner. Men vissa dagar, som idag, är det nästan outhärdligt.
Förlusten och sorgen maler i huvud och hjärta, i hela kroppen. Jag fattas honom.
Och jag vet ju - att det aldrig blir så igen. Jag är inte naiv. Jag är inte dum. Men hur slår man ihjäl hopp?
Jag är ensam.
Och förtärs av mina hatiska tankar och hämndönskningar.
Och svartsjukan förgiftar mig. Jag vill henne ont! Och honom! Och dte är så jävla orättvist!
Och så jävla fel. Hon är fel för honom. Jag är rätt. Och han är så jävla dum - varför gör han såhär - varför är allt så jävla komplicerat? Varför kan det inte vara enkelt? Allt jag vill ha i hela världen - det enda jag velat ha sedan första gången jag träffade honom - det enda jag ber om - det absolut enda - är honom.
Och det är det enda jag inte kan få.
Men jag kan inte ge upp. För då går jag under.
Apokalypsen närmar sig
Snart är det den 20 Juni. Årsdagen för när mitt liv gick i spillror, pulvriserades till stoft som blåste iväg och som jag aldrig lyckades sopa ihop innan det var för sent. Jag har fortfarande inte fattat det. 6 ½ år åt helvete. Att han nu har en annan, att han knullar någon annan, pussar någon annan, älskar någon annan. Jag skiter fullständigt i om någon tycker att jag är patetisk. De som vet hela historien vet att jag inte är det. Har man haft sitt livs kärlek kan man skilja the real deal från fucked up försök. Jag vet inte hur jag ska överleva varje dag knappt. Hur fan ska jag fixa den 20;e?
Supa mig redlöst berusad och däcka och sova bort hela dagen. Fast då drömmer jag förstås. Om honom.
Den 12 Oktober skulle vi ha gift oss. Varit förlovade i fem år. Firat 8-årsdag på nyårsafton. Den 12 Oktober finns en avsevärd risk att jag tar livet av mig.
