Verbal hemorrhage of not so great importance

Hello there.
If you are a gorgeous guy of asian descent (japanese, chinese or whatever), and you´re nice, intelligent, artistic, laid towards a philosophical way of looking upon life, humoristic, patient, calm, understanding, love animals, travelling, reading, manga/anime, dress streetstylish, have good taste in music, enjoy concerts, cinema, outsiedoorylife and want to have neurotic, borderline girlfriend with huge bosom, too many kilos, red hair that can´t be tamed, a terrible temper, weird issues and zero housewifeship, too many animals and an economy that sucks due to her constant lack of being able to maintain any jobs since she gets depressed when she´s bored, laughs to high, talks too much, bottles nothing up inside except her selfhateridge, has a far too great of an ego, is an annoying know-it-all, has an unhealthy thing for anime and manga, rather spends days in bed than vacuums, has no sense of HAVE to, only WANT to, is far too intense and explosive in personality and complex as can be... please come here. I CAN, even though i rarely do - cook like a chef, sow, cut and dye cool hairstyles and **** a **** of a *******. Does that not qualify me?
Hohoo? Do you exist?

Well... didn´t think so.
I can do with anything soon. Just don´t wair too short pants, ugly footwear or tubesocks please. Then I will love you.
I guess I´ll do as Lars soon. REFERENCE ------> LARS AND THE REAL GIRL

Oh. And yeah. I´ve got a thing for asian guys.

Ellen gav mig namnen de här grupperna på facebook. Låter som min diagnos.

REAL BOYS SUCK - ANIME BOYS ARE AWESOME

ANIME AND MANGA GAVE ME UNREALISTIC EXPECTATIONS ON SIGNIFICANT OTHERS

Så sant så sant.
Suck.
Kan man gifta sig med en mangafigur?
Det finns inga bra grabbar förutom de tecknade.
Och de är dessutom asiater. Så hot.

21 dygn ytan cigg strax. Men jag räknar inte längre, för det behövs inte. Har inte gjort det på ett bra tag. Det är lugnt nu.
Jag suger på mina Nicorettepiller när jag känner mig stressad, och när jag jag gör saker då jag vanligen hade kedjerökt. Som att gå ut med hundarna, prata i telefon och sånt. Men det är okej, jag fixade det. Det är så skönt.
Förutom det faktum att jag blev sjuk. Jag trodde man skulle bli frisk av att sluta röka - inte dödssjuk...
Nej men jag vet. Man kan bli väldigt sjuk när man slutar. Men det här är jobbigt. Kan inte andas, hjärtat rejsar, förkylningen är hemsk och luftrören trånga. Som ett bronkitanfall men utan bronkiten. Har jag fått astma?
Tror allergin är värre nu. Men det skiter jag i. Då får jag kvävas då, bara jag får ha mina katter.
Man kunde ju bada dem oftare. Städa oftare. Inte ha dem i sängen.... Men äh. Jag dör väl när jag dör.
Men visst är jag duktig med rökningen iallafall? :D

låt mig slippa snälla

Jag har precis anmält mig till en nybörjarkurs i japanska som börjar i slutet av månaden :)
Ska bli såååå kul! Saknat att läsa språk... nu har jag bara tre språk kvar att bocka av: Japanska, Ryska och Isländska.
(Kan ju perfekt Svenska, Finska, Engelska, okej Franska, en del Spanska och en del Danska. Och jo - jag kan Danska - jag har läst Danska, så jag syftar inte bara till att jag förstår det för att jag bor nära...)
Jag älskar språk.... och det ska bli så kul att få göra något igen... FINALLY!

that I went away and I am sorry too
but 
I saw that you were happy again
and
I can´t afford to be unhappy once more
and
you just touched me too hard for me to handle
if nothing was to come from it

Vart fan tog alla vägen?

Jävla helvetes skit till att vara ett skitliv.

Jag vill ha någon att dricka öl med.

Jag behöver go lite Harajuku igen. Jag ser så boring ut. Väx ut hår väx ut så jag kan variera skiten!

                                                

Jag trötstfrossar i manga och anime. Eftersom jag sträckläst alla 67 kapitel av Ouran High School Host Club redan, och sett animens 26 avsnitt 3 gånger vardera, fick jag hitta nåt nytt. Nu fastnade jag för en snarlik serie -
"Hana-Kimi" - "Hanazakari no kimitachi e" (For you in full blossom). Både mangan på underbara 135 kapitel och den cheesy men gulliga liveactionserien.... (Den japanska!!! I den taiwanesiska ser Mizuki ut som en man på RIKTIGT...)
Obsessive again. Aah.

      

Och ingen finns där för att fånga.

Jag har inget liv och kommer aldrig att få - och det skrämmer vettet ur mig, jag orkar inte ha det så här resten av livet.
Jag är ensam, olycklig, har ingen att prata med, ingen att älska, ingen som älskar mig.
Jag sitter inlåst, isolerad, de få sakerna som jag kommer ut och gör har jag inte råd med.
Ingen har tid för mig. Alla har sitt, och jag förstår det. Men den enda som alltid måste ha tid - mamma - bara avfärdar mig.
Jag ringde för att prata, jag behövde det, jag är så bottenlöst ledsen - allt har gått åt helvete med kattungarna, jag fick avliva en idag och en imorgon, och jag är bara så ledsen. Därtill att jag har varit tvungen att låna pengar jag inte kan betala tillbaka för att ens ta dem till veterinären. Mitt hem är ett slagfält, jag orkar inte städa, jag är bara apatisk och orkar ingenting. Jag kommer aldrig att ta mig ur det här - jag vet det innerst inne, hur mycket jag än försöker och vill.
Jag bara drömmer om att ha ett normalt liv och ett fungerande sådant. Kärlek och ett arbete så jag slipper oroa mig för ekonomin, ork och lust och energi att ta mig igenom dagarna. Men det kommer aldrig att bli så.
Jag är inte frisk nog för det, och tyvärr är det nog obotligt.
Och allt hon kan säga är - men jag då? Hur tror du jag mår? Och när jag försöker få henne att förstå att det inte får mig att må ett skit bättre att veta att andra också mår dåligt, snarare tvärtom, säger hon bara att ja hon ringer ju inte och gråter och klagar i telefonen iallafall.

Ingen förstår - jag håller på att gå under, och ingen ser.
Jag fick precis mitt första panikångestanfall på flera månader.
Jag kan inte andas.

Jag orkar inte mer jag orkar inte mer jag orkar inte mer jag orkar inte mer.

Det enda jag kan tänka på, hela tiden, varje dag är "Vad händer med djuren om jag dör".

Obsessat över en animeserie den senaste månaden... Läser manga och tittar på anime - det trodde jag aldrig :P

Ouran High School Host Club :D

Tackar Ellen för den... *Snokade efter det när jag såg att Ellen obsessade över den så nu är jag medberoende :D*
Tyvärr finns inte fler än 26 avsnitt som jag redan sett två gånger var :P
Men mangan finns i fler så första lasset bör komma med posten imorgon... :D

Pratade precis med Isabelle på msn. Hon berättade att de haft ett väldigt livligt barn på besök med sin familj för att titta på kattungar. Hon menade att hon var utmattad av att leka med barnet och katten när de hade gått hem.
Jag skämtade om att "och dit skulle hon skicka en katt?", varpå Isabelle - som brukar tala vårdat och aldrig svära säger att "den hade ju kuk".

Broccolipajen i halsen, frustar över tangentbordet och jag trodde att Isa kapat Isabelles msn plötsligt :P
Jag hann tänka väldigt märkliga saker innan hon rättade till "kuL".

Jag påpekade att det var roligt och att jag inte fattade vad hon menade först, vad hade katten att göra med om han hade en kuk eller ej?

Varpå Isabelle svarar: "Ja de sitter ju bredvid varandra".

LOL igen. Broccolipajspruta igen. "Katten och kuken sitter bredvid varandra???? "

"Nej - K och L."

Antingen har jag extremt snuskig fantasi eller så VAR det där hysteriskt roligt. :P

Jag är så satans uttråkad så jag tror jag går och sover ett par timmar med katterna för att få tiden att gå fortare.
Jag hatar mitt liv. Snacka om meningslös tillvaro. Jag bara orkar ingenting just nu. Nada.

I don´t get it. Varför gilla något man egentligen inte gillar bara för att det är cool och inne? Då syftar jag inte så mycket på de korkade fåren som säger BÄ utan mer på fenomenet att kulturelitister lite ironiskt gillar "fula" saker. Typ som att döpa sina ungar till corny rednecknamn för att visa att man har så mycket självdistans att man kan driva med det oförfinade genom att använda det. Eller folk som hypar skitdålig musik eller astöntiga personer bara för att det på något sätt skulle vara häftigt? Jag fattar inte! Förklara! Vad är det som är bra med Britney Spears till exempel? Hon är väl ironigullets stora ikon - ALLA älskar Britney. Det är INNE att gilla Brittan. Varenda jävla hipp jävel älskar Britney. VARFÖR?
Vi snackar om en nasty (ful - jag tycker faktiskt det) rednecklolla som är mer än lovligt efterbliven, är totalt på dekis - super knullar runt, visar fittan och uppenbarligen lider av psykisk ohälsa och är en sugig morsa. Vad är coolt???? UPPLYS MIG! Jag nämnde inte ens musiken, därför att den inte känns relevant i sammanhanget, musiken nämns aldrig. Men om man ska ta med den biten - den suger också. Någon trallig grej har hon åstadkommit, men resten? GLÄH. Jag kan förstå att korkade småbrudar och pentaboys diggar skiten, att glida med fossingarna till på knattediscot, men vuxna människor som ska föreställas ha smak och vara lite smartare än så?
Eller ja, det finns två sorter av fans av det dåliga, (förutom de som uppenbarligen har dålig smak och fantasi såklart) å ena sidan har vi de som vill göra någon jävla statement -  de smakfullas revolution - kolla! Jag kan visst släppa loss och gilla skit - jag vet att det är skit och jag älskar det och hon är så cooool! Hm. Jag är inte imponerad. Kan snarare uttrycka det som att jag känner en viss bismak av skitsnack. För jag tror inte att folk (de vettiga då alltså - keep in mind) egentligen är så jävla stjärnögda över vraket till lantis som Britney utgör. Det är ungefär lika vrickat som att göra sig korkad för att det är sött... Men sen har vi de ironiska jävlarna, som är sju resor värre... att säga att man gillar henne är som  ta sin elitism till en ny nivå - att ironisera över hur jävla dåligt det är. Så töntigt. Det stör mig.
Elitist är jag, men jag är ingen falsk sådan.
Jag blir fan bara förvirrad av folk. De är störda.

En annan sak jag har noterat att folk ironiskt gillar är färgen rosa.
"Råååååsa, så fiiiiint, gud vad kitsch!"
Säger en människa att något är kitschigt betyder det översatt att de tycker att de egentligen är svinfult men de kommer att älska det för att det är obliged.

Öht är det rätt inne just nu att göra sig rolig på tings bekostnad utan att vara elak, utan genom att ironiskt tycka om det.
Vad det än gäller.
"Åh GUD vad jag älskar husmanskost! Så genuint och pittoreskt!"

Vad jag tror är att vi i vår desperation att hitta nya trender tvingats gå tillbaka i våra egna fotspår och återupptäcka det vi redan gjort.
Men för att inte tappa vår mask och hippa cover, måste vi göra det lite ironiskt.
För att ingen ska tro att vi egentligen är töntar och tro att vi faktiskt gillar det på riktigt.

                                      


Alldeles tomt,
till och med i hörnen
jag får torgskräck inuti mig själv

ensamensamensam
står jag och ska möta
allt jag inte vill och orkar

jag ser ingen framtid, ingen ände, bara samma
jävla
krokiga
väg
som inte ens leder
någonvart
utom till samma återvändsgränd

orka!
orka.
för vad? vem? nejnejnej.
nej.

jag väger ett ton på mina axlar.

Och så har jag vältrat mig i skräck/rysare/vad fan man nu ska kalla det.

Jag kan börja med "Silent Hill", trots att det var den andra jag såg (nästan) idag. Herregud. Jag stängde av efter en halvtimme eller så. Aldrig i livet att jag orkar genomlida det där. SÅÅÅÅ JÄVLA DÅLIGT! Jag hade mina misstankar om den här redan innan jag såg den, men fick förklarat för mig att den visst var bra. Så jag tänkte att jag provar då. Men nejnejnejnejnej. Jag har spelat spelet. Ohja. Jag blev så skadad att jag var tvungen att sluta med det, eftersom jag  började se monstren på dagtid, IRL. Och höra ljuden av när världen gick in i den alternativa verkligheten.
Inte så psykiskt hållbart i längden... Så jag fick ge mig utan att ens ha klarat spelet, eftersom jag aldrig lyckades hitta den där jävla flaskan att ta vätskan i som jag skulle kasta på den onda snuten. Och jag vill aldrig spela det igen, även om jag kan bli sugen ibland.... För det ÄR ett bra spel. Bara så jävla läskigt att jag blir sjuk(are) i huvudet av det.

En av de söta sakerna från "Silent Hill"

Men filmen... voivoivoi. Jag har sagt det förr och säger det igen - man kan inte adaptera ett spel till verkligheten. För spel har oftast inte en så stark storyline att det håller som visuell underhållning. Att spela är en annan sak, det är att delta i det hela. Att se på ett spel skulle vara urbota dumt. Så varför göra film av ett spel? När man spelar spelet sugs man in i det, blir en del av det. Att se på filmen var inte ens läskigt, bara grymt tråkigt. Visst var det lilla jag hann se snyggt gjort, det såg ut som spelet. Men... nej. Uschnej. Jag stängde som sagt av. Och jag betvivlar att jag ens skulle se om det jag såg om jag fick betalt. Crap rakt av.  Ingen story, ingenting som håller ihop, idiotiskt manus och bara... ja. Som att titta på något som spelar datorspel. Meningslöst.

Sen såg jag "Turistas" - och blev överraskad. Glatt! Missat denna rulle helt på något vänster fast jag brukar ha okej koll. Men bättre sent än aldrig, eller hur? Läste lite recensioner och snack kring den hela, som jag alltid gör med i stort sett varje film innan jag ödslar någon tid på den, och tydligen har den fått väldigt ojämn kritik. Ett gäng vita kids som backpackar i Brasilien blir drogade, rånade och hamnar på villovägar i djungeln. Snart finner de sig i klorna på en beväpnad liga av organtjuvar... Jag gillar infallsvinkeln av att de exploaterande blir de exploaterade, att jägarna blir jagade, de fattiga kickar ballen på de rika. Sen är jag i överlag ganska förtjust i filmatiserade urbana myter - vilket ju detta självklart är - som backpacker själv har man hört det ena och det andra åt detta hållet...
Man funderar lite till på hur sviniga människor egentligen är. Läkaren som är ett sådant monster - är han egentligen inte den vettigaste av dem? Bara att hans väg dit inte är okej? Vårt exploaterande av tredje världen har utvecklats till att inte bara stjäla land, naturrikedomar, pengar och handel, utan sträcker sig numera även till att stjäla de utsattas kroppsdelar.
I denna filmen straffas dessa ungdomar för den vita överhöghetens kollektiva brott.



Här bärs stackars Sven (såklart att det måste finnas ett blont svenskt par som ska bli mosade först) iväg till slakt


Filmen är ingen moralkaka, utan en rätt avklädd (bokstavligt), ytlig film som ska appellera till ungdomar och resande kids och vara en lättsmält bit blodig och klaustrofobisk underhållning. (På tal om blodig - ett par grafiska scener som var rätt coola och på tal om klaustrofobisk - en ooootroligt lång och segdragen och tråkig scen under vatten simmandes runt i grottor). Men om man har lite verksamhet i hjärnkontoret börjar man onekligen fundera litegrann på aktuella frågor.
Jag tycker inte alls att den var dålig. Ingen WOW-faktor direkt, lite för puckat för det, men definitivt sevärd som ett par timmars tidsfördriv. (Jag går inte ens in på skådespelarinsatser och sånt crap eftersom det inte är applicerbart på en sådan här film...) Den är vad den utger sig för att vara - en läskig lättsmält rulle om vad som kan hända om man inte är försiktig. Vissa drar upp det rasistiska med den - att den utmålar Brasilien (och främmande länder i allmänhet) som farliga och våldsamma och kan ge fel uppfattning till folk. BS. Är man inte tillräckligt smart att förstå att detta är en myt och en film - då är det ganska skit samma vad de tror. Tror inte Brasilien vill ha dem som turister ändå.
Jag är då inte avskräckt iallafall - holy smoke - en drink på copacabana, yes please.


Och så var det "Eden Lake"... Som jag också blivit rekommenderad av Isa. Läste om den mycket innan jag såg den, och undrade vad jag skulle tycka. Här snackade vi verkligen skilda opinions. Hälften tyckte den var genial, andra hälften tyckte den var urusel. Nästan alla tyckte den var obehaglig och deprimerande. Hmm. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte. Den är sevärd, solklart. Men vad tycker jag? Jag är nästan arg och förbannad på regissören. Det känns så meningslöst att göra en film bara för att frossa i svinigheter. På samma gång vill man se det, om och om igen, man vill se tortyr, mord, plågor och ondska. Varför? Jag mår illa av filmen. Vi är alla svin innerst inne, det är bara att titta. Ingen av oss är god när det kommer till kritan, vi är alla lika äckliga. Lika mycket som jag hatar alla karaktärerna i filmen, lika mycket tycker jag synd om dem och vill gråta för dem. Det är kanske det som är meningen? Att vi inte ska döma? Att vi ska förstå? Inse att alla har en anledning? Någon slags grund till varför vi är som vi är och handlar som vi gör? Att olika saker format våra liv och våra tankar? Väldigt mycket tankar poppar upp i huvudet under filmens gång.



Jenny och Steve är ett par som ska tillbringa en romantisk campinghelg vid en sjö i de engelska skogarna. Redan de första timmarna kommer de ihop sig med ett ungdomsgäng med barn i de yngre tonåren som beter sig illa och stör friden på stranden. Gänget återvänder under natten och ställer till med problem, och konfrontationerna eskalerar till en ödesdiger uppgörelse. Steve ger sig slutligen på ungdomarna efter att de stulit hans bil, och i handgemänget som uppstår råkar Steve knivhugga gängledarens hund till döds. Då brakar helvetet löst, och gänget bestämmer sig för att hämnas. Men allt glider dem ur händerna och går överstyr, och till slut finns bara en väg kvar att gå.

Jag tycker synd om Jenny och Steve, jag tycker synd om ledaren för ungdomarna - Brett - hans far misshandlar honom och hunden var hans enda riktiga trygghet i världen. Jag tycker synd om de andra barnen i gänget - som uppenbarligen är rädda och ängsliga individer, som hunsas runt av Brett. De vill så gärna höra till, accepteras, få höra att de är bra, mobbade små barn som bara vill överleva i en kall värld. Och dessutom skräms de till lydnad - Brett lyssnar inte till ett nej, och har absolut makt över sina små soldater. Den lille pojken som tvingas under hot till att delta i misshandeln av paret. Vissa uttryckte i sina kommentarer på IMDB att de var glada att han fick vad han förtjänade till slut... Vad är det för en vidrig inställning? Han är inte mer än människa han heller, ett barn därtill. Han ville ha vänner. När han förstod vad han gett sig in på var det för sent. Alla karaktärerna i filmen är ömkansvärda, på olika sätt.
James Watkins visar med små scener att han vill att vi ska förstå ungdomarna, att de inte är monster. När Cooper (f.ö. Thomas Turgoose från "This is England") försöker gå fram till Jenny för att be om ursäkt när han ser henne i skogen...
Jag förstår inte riktigt kritiken som riktas mot filmen från olika håll. Folk pratar om pekpinnar, moralkakor, och allt möjligt. Och så mycket ilska och hat riktas mot barnen. Jag förstår inte. Filmen är ett ypperligt exempel på vilka hycklare vi är, och hur lätt vi går över gränser. Den säger också mycket om dess publik, beroende på hur man reagerar på den.
Människor som reagerar på barnen med hat, är ju exakt likadana.
Djupt störande och tankeväckande film. Om ett angeläget ämne. They kids aren´t allright.

Och sist såg jag "Mirrors" av Alexandre Aja. Och EWWWW vad kass den var. Mysko story som inte var läskig alls, bara löjlig (demoner skrämmer inte mig det minsta), skitkorkat manus och bara GLÄÄÄÄH vad dumt allt var. Och GUD vad Kiefer Sutherlands fru i filmen inte såg ut att matcha honom i ålder, det var fan bara störigt. Snarare hans dotter.
Jag orkar inte ens kommentera mer än att den var löjlig, dålig, sunkig, kass och se den inte för allt i världen.

Och gissa vad jag gjort idag? Tittat på mer film sade du? JAAA. Så klart.

Jag fick mina semlor så jag har festat på två stycken i min sjuka ensamhet och dessutom snaskat min sjukt goda broccolipaj... Namnam.

Glömde ju nämna att jag såg "The Duchess" häromdagen. DEN var sevärd! Om man gillar kostymdrama och fint skådespeleri - se den se den se den. Ralph Fiennes (som börjar bli gubbig men rätt hot ändå förutom sin läbbiga personlighet i denna rullen) mot Keira Knightley. Har aldrig gillat Keira mer att jag tycker att hon är vacker - men hon är suverän i denna, och gör en superfin tolkning och är grymt övertygande som Georgiana - Hertiginnan av Devonshire - som för övrigt är en fascinerande historisk gestalt. Så både Keira och Angelina Jolie efter "Changeling" har klättrat avsevärt många pinnhål uppåt på min respektskala. (Ska ta itu med "Atonement" också. Inte minst på grund av den gudomliga gröna klänningen Keira föräras att bära i den. Alla Haute Coutureälskares våta dröm till aftonklänning...)
Finns inte så mycket att berätta om filmen mer egentligen... Ett enkelt drama om komplicerade relationer.
En nyttig liten historielektion om märklig kvinna.

   

Jag kvävs. Mina lungor har kapsejsat helt... bronkitanfall defuckingluxe. Hostar och hostar och hostar och hostar. Motion får mig nästan att tuppa av, är helt färdig när jag klampat upp för trapporna till mitt rapunseltorn. I knew it was coming, men inte så här illa. För dig som inte är rökare kan jag berätta att rökningen förlamar och dödar de små flimmerhåren i luftvägarna och bronkerna i lungorna, och när man slutar röka börjar de vakna till liv och växa ut och så smått fungera igen. Då krisar de när de tar itu med all tjära och skit i luftvägarna och det KLIAR, IRRITERAR och GÖR ONT. Rökhostan är värre än någonsin någon vecka efter att man slutar, så just nu mår jag inte så bra... Anfallen varar inte så länge, men när de är på G, skulle det kännas juste att ligga med syrgasmask....
Hostat så att jag har ont i huvudet.
Och jag FÅR gnälla. För det är synd om mig just nu.
Men jag är jävligt stolt över mig själv. För jag trodde faktiskt inte jag skulle klara det här.
Jag har varit ganska nära att ge upp flera gånger varje dag, och SPRINGA till kiosken och köpa precis vad som helst, ta fimpar från askfatet på taket, tigga av grannen, whatever. Men jag har inte gjort det.
Och jag svär dyrt och heligt att jag ALDRIG ska röra en cigg igen. Aldrigaldrigaldrigaldrig.
Jag tänker INTE trilla dit på att feströka. Och jag ska INTE stressröka när jag mår dåligt.
Jag har redan sparat 200 spänn minus de 130 förstås som nicorettepillren gick på. Det är fyra byttor Ben & Jerrys.
Två biobesök. En tröja. Fyra tidningar. På ett år sparar jag ihop till en ny katt. (1500 X 12 = 18000)
Jag är fucking stolt över mig själv!

Jag såg ett rykte på bloggportalens förstasida om att semlorna finns i konditoriernas hyllor redan... *Totalnipprig fjantig lycklig extas utan rim och reson* Maarit ääääälskar semlor! Jag måste genast springa till konditorierna i närheten och se om detta är sanning. Jag tror jag måste kalla en katt för Semla när jag tänker efter.

Har varit rätt snuvig idag, och dessutom grymt lat och inte så pigg på det vidriga vädret, så dagen har tillbringats med en bok (de sista kapitlena ur "Stora döden" av Dick Harrison, som jag aldrig tycks ha haft tid med trots att jag gillar den) och film.

Här var ett jääääättelångt stycke med bilder och text och gud vet allt, joddlande pingviner, som försvann när nätet dog för en stund sen. Så jag är pissearg.

Men det var recensioner.

Summa summarum av det hela, kontentan och pudelns kärna:

Den engelske patienten som jag inte lyckats se förrän femton år efter att den gjorts nästan, SE.

Changeling med Angelina Jolie - SE.

Donkey Punch - Se om du verkligen inte har något bättre för dig. Börjar lovande och slutar i meningslöst våld utan ens speciellt smaskiga detaljer, utan någon som helst tanke eller vett bakom. En Donkeypunch är tydligen ett sextrix som inte ens fungerar enligt läkare. Potentiellt bara skadar du (eller nackar) din chick, så skippa det. Läs här...
DONKEY PUNCH är....

Surfar electroband på youtube. Hittar massor av godis, både gammalt och nytt.
Gilla: Boys Noize, Tiga, Sebastian, Digitalism, New Young Pony Club, Simian Mobile Disco, Robots in Disguise, Justice....

Och det har börjat släppa mer och mer. Idag har jag bara tagit tre stycken nikotintabletter än så länge, och jag mår inte lika dåligt. Känner mig lättirriterad, men inte som ett rytande monster iallafall.
Jag känner mig duktig, även om jag tänker en massa konstiga tankar om att det inte går att leva utan cigg, att jag ska sluta imorgon istället, att det nog inte gör skillnad om jag röker ett halvår till.... Herregud jag kan inte tänka på cigarretter utan att känna paniken komma krypande längs ryggraden. Aldrig mer cigg! Aldrig mer ligga på en gräsmatta på sommaren och se röken stiga uppåt, sakta. Aldrig mer få röka på så kristallklara vinternätter att röken blandas med den varma andedräkten och man inte kan skilja dem åt, aldrig mer få ta ett par glas rödvin och en packe cigg och sitta i telefon halva natten. Aldrig mer få dricka en kopp kaffe eller te med dess självklara följeslagare - ciggen.
GAAAAAAAH!
*Sliter mitt hår och springer runt och skriker i ångest*

LOGISKT sett kan jag göra alla de där sakerna UTAN cigg, lungcancer, illaluktande hår och slemhosta... men ååååååh vad jag älskar mina cigarretter. Jag ÄR ju räkare - det definierar ju för fan min person? Vem är jag utan en cigg i truten eller i näven? Det tillhör ju min revolterande I-don´t-give-a-shit-attityd! Jag kan inte se mig som läskig healthfreak käkandes Quinoa och joggandes... Ew.
Men jag vill inte kvävas. Det är min mardröm.
Och jag vill ha pengar - jag har inte råd att röka.
Screw hälsan. Detta handlar om kvävningsfobi och girighet.

Barnhemmet (El Orfanato) - Överskattad överskattad överskattad. Blivit rekommenderad denna från flera håll, så jag fick ju ge det en chans. En familj flyttar in i ett gammalt barnhem för att starta en skola för handikappade barn. Snart märker de att deras sons osynliga vänner verkar vara verkligare än de trott. Och blablabla ungefär. Men den var okej och inget mer. Sött och lite kusligt, som spökhistorier på sommarlägret. Lyckades inte få mig att rysa en enda gång, och jag satt faktiskt och gäspade. Det enda som var obehagligt var den äckliga ungen i masken. Han var ju fan sötare utan mask. Storyn var tunn och ogenomarbetad, slutet lite förvånande men ändå inte speciellt nyskapande. Nja helt enkelt. Tämligen ointressant...

A home at the end of the world - Såg jag på tv ikväll då den lät hyfsat intressant. Och jag blev förälskad. Boken är beställd från adlibris redan, cirkum fem minuter efter att filmen var slut. Bobby och Jonathan är bästa vänner under sin uppväxt på 70-talet - och står varann nära, som bröder, och ännu lite närmare än så. De är varandras första kärlek, men med tiden skiljs deras vägar åt och de lever olika liv. I mitten av åttiotalet när Bobby söker upp Jonathan för att få bo hos honom ett tag förändras deras liv då Bobby flyttar in permanent hos Jonathan och hans rumskamrat Claire. Claire är kär i Jonathan, Jonathan i Bobby, och Bobby blir kär i Claire. Lite som "Trekant", men bara så mycket finare och mer finstämd. Jag blev upp över öronen kär i Colin Farrells (hör och häpna) Bobby - som jag skulle gifta mig med om han fanns på riktigt. Duktiga skådespelare i en vacker och engagerande film, även om den kanske kunde varit mer utforskande av karaktärerna. Jag kan inte vänta på att få läsa boken av Michael Cunningham....
Som fan av bra film, intressant skådespeleri och dessutom en faghag av stora mått mätt... klockrent.

Varför skulle du låtsas som det var okej om det inte var det då?
Jag orkar inte med sånt här. Som om det skulle vara mindre jobbigt för dig om du slipper se mig?
Du får mig aldrig igen. Men som vän räckte tydligen inte. Då vill jag inte ha dig som vän heller.
Far och flyg.

Jag dör. På fullt och riktigt allvar. Jag svettas. Jag skakar. Jag är arg. Så arg att jag skulle kunna slå ihjäl första bästa jävel som säger emot mig. Jag fick sätta mig och blogga för att inte slita huvudet av Quando som åt upp mina bananchips precis. Min puls går i 180 minst och jag funderar på fullt allvar på att ta livet av mig. Livet är väl inte värt att leva utan cigarretter? Jag tänkte faktiskt denna tanken idag, och insåg hur beroende jag är. Jag tänkte på fullt allvar att jag inte vill leva om jag inte får röka. Det går över, jag vet det, men just nu är det bara helvetet, skärselden, limbo, GAH!
Nicorettetabletter hjälper lite - hade jag inte haft dem hade jag gett upp för länge sedan, efter sisådär en timme eller så.
Men snart 24 timmar utan cigarretter. Älskade äckliga snuskiga sviniga giftpinnar - vad jag kommer att sakna er.
Min näsa har börjat fungera bättre redan. Jag insåg att mina kattlådor inte var så fräscha som jag trodde. Jag insåg att min trappuppgång luktar ghetto. Jag luktar skit. Ingrodd rök och askkopp.
Mina luftrör och lungor har börjat inse att de inte får mer rök och flimmerhåren och bronkerna har börjat vakna till liv.
Halsen svider och kliar och jag hostar oavbrutet. Jag blir tokig, tokig tokig, det kliar inuti - i hjärnan.
Men nu har jag gett mig fan på det så då klarar jag det. Ett par dagar till. Sen är det värsta över. Sen tre veckor till, så är det fysiska beroendet borta. Efter ett par månader är jag botad. Det är så lite tid.
Jag vägrar kvävas till döds. Jag vill inte ha andnöd. Och jag shoppar hellre kläder till partyn än min egen begravning.