Verbal hemorrhage of not so great importance

Bambi har ett sakralt animeögonblick just nu. Klockan är halv sex på morgonen och jag kan inte sova förrän jag fått ur mig det här. Om ni bara ska se en animeserie i ert liv måste det bli denna.
Jag kan inte med ord beskriva hur underbar den är, den måste ses. Och jag kan inte beskriva vad den handlar om heller.
Lägg de 576 minuterna av ert liv och se denna, speciellt my fellow Hikikomori Isa, och Mariel. Och du också Magnus. Och du också Isabelle. Ni måste. Det är en order från NHK.

Imorgon Onsdag, Harry Potter and the halfbloodprince... Kan knappt vänta!




I November.... True Moon, andra delen i Twilight saga...





2010... Min favoritsaga adapterad till liveaction - Alice in wonderland - Checka Cheshirekissen - najs :D

and then it continued.  Sunrise, pepsi & more BL.

Boys Love - Theatrical edition (Also called Boys Love 2) ("Boizu Rabu" 2007 by Kotaro Terauchi)
Is the follow up for the success "Boys Love". Or not really, to be precise. It´s kind of weird, because it´s a totally new story and with everything different except for the main actor - Kotani Yoshikazu. In this version, that was made for the big screen directly, in contrary to the first one, that was released directly to DVD, he plays Aoi Kairu, a young teacher, who in his drunkenness caused by being dumped by his girlfriend hooks up with a young male prostitute and spends a night with him. The boy takes his number all tells him he's gonna helt him get over his girlfriend.
One day when the new term starts, Kairu gets a transferstudent in his class, and he is utterly chocked to realize that it's no one less than the boy he spent a night with. Terrified to be exposed, he argues with the boy, named Sora (Kanno Atsugi), but Sora is interested in Kairu, and is not prepared to let him off the hook too easy. Thus starts a weird and twisted relationship between the teacher and his obnoxious student, in the beginning purely that of a blackmailer and his victim, but one that slowly starts to change towards trust, and a growing attraction from Kairus side. It does complicate things even further that Soras roommate Ishiyou falls head over heels in love with Sora, and in his despair gets a hold of discriminating evidence towards the relationship between Kairu and Sora. 
This movie is weird in so many ways I don't even know where to begin. The plot is weird, and almost malicious at points. The melodrama is flowing over big time. I don't like the actor who plays Sora (mainly because I'm not very attracted to the feminine type of guys - he looks like a girl with too much makeup in my opinion) and his acting is flawing often, allthough he does make some good interpretations of some scenes. Kotani is great, as he was in the first version, and also Tani Kazunori makes a good job portraying a quite annoying and geeky Ishiyou.
Sexscenes are absent, except for a very confusing and sudden one between Ishiyou and the antagonist of the film - the rich boy Riku. But a quite nice one.
Just one kiss, a very nice one though - between Kairu and Sora, that resolves everything and lets this weird and upsetting movie come to an calm and sweet end. I do like the portrayal of the characters, and also how some scenes are depicting the growth of them emotionally, and the conclusion is that I actually like this movie, it's ok.
But not fantastic in any means. And quite pointless after the beautiful one that is the first. Need to say that it's obvious that I didn't like this as much since I'm not writing a mile about it.



and onto the last movie in this first heat of BAMBIKILLS TOTAL ASIAN BOYS LOVE MARATHON, and the one I loved the most... and of which I could write a ton...







Bangkok Love Story ( "Pêuan ... goo rák meung wâ"  / English translation: "Friend... I love you" / by  Poj Arnon 2007)

I'm dazed. Mesmerized. And I sincerely do not understand why this movie can have gotten the tiniest bit of bad praise.
I absolutely fucking love it. Everything about it. This little pearl of a Thai movie swept the ground from under my feet and left me in a state of awe and touched, maybe more than I have ever been by any lovestory so far.
This is the weirdest and most bizarre plot I have ever seen in a movie on the topic of love, and the weirdest thing is that I don't mind at all, on the contrary, am so devoured by this movie that I couldn't care less about the BIG FAT CHUNKY MASS of melodrame that it's covered with. It suits it, it gives it even more of the intensity on which it flows. Because the core is so clear - this is a story of love, neverending, unconditional, uncomprehensible. It just is that. Love.

Mekh (Rattaballung Tohssawat)  is a hitman, working in Bangkok, the capital of Thailand, and one of the largest cities in the world. He detests his work, but does it, since he has to. He takes care of the shit of other people, and gets payed, and that's all he cares about. He is depressed, misanthropic, indifferent, and the only thing he treasures is his mother and younger brother, for whos survival he is doing what he does. They have AIDS, and are unable to work and make a living for themselves, so Mekh does what he has to. The story begins with his new assignment, he is to track down and deliver alive, a man named It. (Chaiwat Tongsang).
When he brings It to the one who ordered the hit, a fight arouses, and Mekh realizes that the guy he just delivered is not the criminal, but is targeted for knowing too much about the business of the people who wanted him dead. Mekh has some moral to him, and refuses to finish the job. With thus, a gunfight breaks loose, and Mekh gets hit in the arm. Still handcuffed to It, they are forced to escape together, and end up in the outskirts of town. Mekh lets It loose and tells him to leave, or he will kill him, but collapses due to his injury, and has to accept the help of It, who in his awe over the mercy shown upon him by Mekh, is thankful, and sincerely worried over It's life.
Mekh directs It to take him to a hideout where he has been living, and there he gets help from It to remove the bullet and bandage his wound. Mekh passes out, and sleeps for days. When he wakes up, It is still there, tending for him, caring for him, and keeping watch. They fight over this, but Mekh is forced to accept It's help, since he would be lost otherwise.
The two men spend the long time of Mekhs recovery living in the small, abandoned little dump, It nevertiringly nursing Mekh, and gradually they form a bond of mutual trust, understanding and intimacy that noone of them has ever known yet.
And the most beautiful lovestory I've probably ever seen takes it course.

The atmosphere of Bangkok is portrayed in a way that lets one feel the sweltering heat, the humidness, the neverfading pulse of the city, and it's many facettes and sides, most importantly the ones not so often shown - the poor ones, the slums of this great big melting pot of people. I have been to Bangkok, and I could almost feel the smog, the smell of the air and the food cooking in every streetcorner again. The photo is exquisite, with a soft sepiatone to it, giving it a feeling that's hard to describe. Beautiful shots, editing, and almost lyrical angles and scenes just make it even more of a feast for the eye. Even if some scenes are so obviously cliché, it doesn't matter - they're so beautiful so one can just not like them anyway.

The acting is PHE-NO-ME-NAL. Tohssawat (Mekh) does a fantastic portrayal of a vulnerable man in a tough shell, and his acting gave me goosebumps in some scenes. He's so sincere, so naked in his acting, and I was utterly impressed.
I don't know how experienced of an actor he is - but if he is a beginner, and if he isn't gay IRL, then I can only bow.
That puppylook of his could melt the hardest of hearts, I'm sure.
Tongsang, who plays It, makes as good of a job -  he brings this empathetic, loving person to life in a way that few actors can. Their interaction is ALWAYS believable, their chemistry radioactive. The complement eachother both as characters and actors in a way that's extraordinary according to me.
Other roles I can hardly remember, these two main protagonists makes one forget everything around, in both the movie and life. The dialogue could probably be called naive and banal, and even sappy - but at least to me - that thought doesn't cross my mind once. I can only focus on the fact that they achieve to sound like they mean every word they say, then be however corny. For actors not as good as these, maybe the VERY emotional dialogue would be hard to pull of credible, but these two diamonds do it every step of the way.

Some scenes are absolutely unforgettable - something like the scene with the moped from Roy Anderssons "A lovestory". The one when It desperately pursuits Mekh through the appartmentcomplex, and speaks to him through the glass made the hairs stand on my arms. (See pic above besides). Also the lovescene in the rain on the street.
And the scene when It washes Mekh when he is ill. And the scene when It comes looking for Mekh and screams in anguish after him when he won't come and keeps hiding. And... you get my point.

It's neverending hope in that Mekh will love him, and his faithfullness and devotion makes me love him.
Mekhs vulnerability and tragic story makes me want to hug him.

The lovescenes are desperate, clumsy, hungry - and so realistic that it feels like I'm almost embarrassed, like peeking at my neighbours or something.
Again, the thought that those two are not attracted to eachother would not cross my mind. And THATS hard for two male heterosexual actors to impersonate in a good style, god knows. I'm curious to if they are straight or not IRL actually.
Not very explicit though, in terms of R-rating. On the contrary. But HOT. Hotter than anything I think I've seen for a while.

This movie could leave one really confused in what to think about it, which I could imagine is the reason for that it's not approved by all critics. The drama is so overkill and intense that it could be hilariously dorky if not saved by the feeling that all is allright and just as it should be. The two main actors carry this whole movie on their extreme charisma and relationship, and everything makes sense, be however crazy it might. I choose to see the plot as a dark saga, does it have to be so fucking realistic always? Head over heels action doesn't usually mix well with love, but here it does. Since the love is the main thing.
All the action and drama around is just accessories to tell the story of these two men and their love for eachother.

As It says himself: "I love you. I don't know why, and it is hard for me to love you. Does love have to have a reason? I just love you". And I believe him.

For once I think I´ll write this post in english, as the topic might be of considerable interest for other faghag-otakus desperately and utterly in love with boys who love boys, especially in the forum manga and anime. Think I might even keep all the posts on the subject in english, it depends. Well. Long story short - poor little ol me was completely ignorant to the fact that there actually existed BL- Live action movies! :O You say. Well. I actually thought the market wasn´t really that welcoming of something still so controversial. An occasional gay love movie does hit the cinemas now and then (and of course I DEVOUR them all) but that it actually had been done several productions on popular BL mangas, that had passed me by. Well - yesterday I was enlightened... Moahahahaha.

I PRESENT : BAMBIKILLS TOTAL ASIAN BOYS LOVE FEST!

Ta-fucking-daa :)

Since I am this utterly selfobsessed person who values my own opinions highly (and truthfully mostly because I want someone, ANYONE (!!!!) in my cirkle of acquaintances to recognize and share my passion so I could have someone to chatter away with about stuff that... hrm...  To say the least, most people does not understand my view...) I will review them ALL as I go along... hehe. Please bear with me - I promise - I´m a killer writer. And some of them were AWESOME. Must see.

I started out light with the first movie I heard of, since I particularly was looking for that one when I stumbled upon the others - japanese Live action adaption of very popular BL manga "Takumi-Kun series" - a publishing manga about the relationship between two highschoolboys on a private academy in the japanese mountains. (Cliché? Hehe. That´s BL for you usually - and I love it!)



"Soshite harukaze ni sasayaite" (2007 by Yokoyama Kazuhiro, "And whispering in the spring breeze")
 is a sugarsweet lightweight movie in all ways - a classic Shonen Ai (means just that: Boys Love) of the fluffier kind - Shojo (girls manga) with the two maincharacters being gay. Boys are pretty, colours bright, acting so-so due to inexperienced actors and low budget, and lovescenes are few and innocent - except for the (seems obligatory in the movies I´ve seen) fairly (pun intended lol) nude and cuddly-cosy "sex-scene" in the end. Plotwise this is based on the first two volumes of the manga - but it´s not that much of a story actually, and doesn´t need to be. (Boy Takumi starts at new school, boy Takumi meets other boy Gii, some complications arise on the way. But of course Takumi and Gii get eachother. And that wasn´t a spoiler - that was a fact one should be able to understand allready by now.)
Well, if I think about it, actually it happens TOO much in the movie! haha
If one hasn´t read the manga it might be a little bit hard to follow, and besides one might think that a LITTLE too much is cramped up in these humble 73 minutes... And that´s true - many of the small sidestories portrayed are extremely unnecessary, and takes focus of the relationship between the main characters. But it´s bearable, allthough some of the guys (almost all to be completely honest - haha) show some considerable lack of acting experience... But it´s ok :) It  was the first movie for many of them, budget was low, and they tried their best :) They´re cute anyway.
This manga and movie are actually quite refreshing in my opinion, this due to the fact that the story isn´t traditional in all ways. Firstly - one of the main characters has quite an chocking past to be a fairly innocent Shonen Ai. Second - the way in which the boys actually grasp and accept them being homosexual without any angst or selfdisgust is nice to see. Maybe not THAT believable - but nice. (That the prevalence gay boys is THAT high in an average highschool... THAT I also have a little bit hard to believe - all boys school or not... Not ALL pretty boys are gay.) But a happy and cheerful little story is definitely out of the ordinary in all the heartbreaking tales that are so common in the genre.
I do like the manga better, but I still think the tenderness of it is traceable in the movie as well.
When coming to the good parts...if one is not used to the very careful and subtle cinematic/animatic/whatever actually,  language used in asia one might be quite outweirded by the almost metaphorical way the subjects that are somewhat controversial are approached. Ok, this scene is not THAT good of an example, I was mostly spacing out now and reflecting over the way one gets used to the language of anime and manga and interprets stuff that a "non-believer" would never grasp. The nuances is somethin that comes with reading and watching a lot of it.
And in the beginning it takes a little while taking used to the way of expressing things. Well - enough spacing out then - the subject of young guys jumping into bed with another - in love or not - is probably still quite a delicate matter to show on film, and for the movie to be approved - by both censorship, a broader audience than the hardcore yaoigirls, and media, I suspect that the visual stuff need to get cut down a little bit at least. But still - the scenes are tastefully done considering they´re so extremely "shy". The kisses are shot from behind so nothing can be seen, bodies are mostly covered in white sheets and sheer light, and even if one gets a little disappointed in not seeing too much action between these two insanely sweet boys, both the scene and the movie are still satisfactory in the sense that they leave a warm and fuzzy feeling inside, one can´t get other than happy by seeing sincere, mushy, romantic stuff like this :)
So I would definitely recommend, just maybe not if you´re in the mood to see som hardcore stuff....

Then, somewhere around midnight I took on the next one - this time a little heavier stuff, that I read a little about before I saw it, and got good vibes.




BOYS LOVE ( "Boizu Rabu" 2006 by Kotaru Terauchi)
Is a movie I both enjoyed and emphatized with very much. An early, but pretty explicit movie of the genre, and I would say a must, not only for yaoigirls but also for anyone who would be able to grasp and appreciate the concept of not so simple love. Taishin (Kotani Yoshikazu) is a young journalist, working for a small tabloidpressmagazine, and is assigned to do a piece on young model Noerus ( Saito Takumi) artistic sidework as an illustrator. And here starts the tumbling, chaotic and painful lovestory. Noerus emotional unbalance, strong attraction to Taishin - allthough he leeds a to say the least destructive lifestyle with various partners and constant depression, his mean and cunning ways and arrogant attitude gives a multilayered portrayal of a very much tormented young boy. Taishins restricted, uptight person and fear of the fact that he has feelings for another man, a young boy nontheless is acted out flawlessly by Kotani, who I think lifts this movie from mediocre to very seeworthy. His acting is so sincere that I sometimes even can´t say he´s acting at all, especially I can feel, truly feel, his angst over having to realize things about himself that he doesn´t want to.
The plot develops to a heartbreaking lovetriangle between Taishin, Noeru and Noerus best friend Chidori, who has been in love with Noeru since always. Much drama occurs - definitely too much in western measures, but after one gets used to the asian way of often putting in extreme amounts of melodramatic stuff, it doesn´t bother one. The keepsake of this movie is the acting of the two maincharacters, the´re developing relationship, and the tender way in which their saga is told. The end is absurd to be honest, but still so heartbreaking so I caught myself crying.
There are of course some stuff with the movie than are not so fantastic - for one - the awful drawings and art done by Noeru. I can only interpret this as that the director is trying to say something (which I don´t understand to be honest, maybe that Noeru is extremely naive?), because they s-t-i-n-k. That´s not important at all, but bugged me enormously.
Then I got a little annoyed on the overdrama. This could have been SUCH a FANTASTIC movie if the director would have settled for less is more. As now, it becomes a somewhat mediocre movie with fantastic little details and parts.
But don´t get me wrong, I do love it. A lot. And I have a feeling this one will top my chart for wishlists for my birthday...
The sexscenes are extremely good, I feel. Not too showy - scaring away sensitive watchers, and not too lame for a movie with this amount of angst and emotion. The scene where Noeru forcefully practices oral on Taishin in a restroombooth was actually not very graphic at all, but I feel portrayed in an extremely good way - you´ll see what I mean. The sight of their feet tangled up in another - a pair of businessmans shiny leathershoes and a pair of dirty converse, and their absolute silence due to the fact that they are not alone in the restroom, is far more sexy than showing more vulgar stuff.
Noerus absolute arrogance in letting Taishin (and others) see him in intimate situations (allthough they´re not so intimate but actually more sad and abusive), and throwing himself at Taishin completely nude, is quite chocking actually - I thought that would have been stopped. But - this movie was released straight on DVD... But when it became immensely popular, it was remade for the big screen (thus resulting in Boys Love 2 which I will come to later).
And in THAT version, the sexpart is NOT very present.
But well. This isn´t so much about sex. This is a lovestory. And a heartbreaking one it is.

Next - moving on, moving on, now I think it was around 1:30-2:00 am...





Ai no Kotodama ("Words of Devotion", by Kei Kaneda 2008)
Is a whole other type of movie, that just leaves you with a wonderful feeling of warmth and pink cottoncandy, and I kind of needed that after the depressive mood I got into by the last one. The movie is a liveaction, adapted from a popular oneshot Yaoi manga with the same name. The manga isn´t either as good or interesting as the movie though.
Shinya ( Hidenori Tokuyama - famous J-pop singer) and Miyako (Saito Yasuka) are best friends ever since childhood, and since two years back also are living together. They study at the same university, and are always together.  On the outside they are just the best of friends, but in private, their relationship is a little more complicated. The are sort of together... In the latest, they have started to argue about trivial stuff more and more, and even more pressure adds when a mutual highschoolfriend, Yuki, enters the picture again, and appears that she has a crush on Miyako. Shiniya gets grumpy and arguments follow another, and suddenly Miyako seems to be more interested in hanging out with Yuki than with Shinya...
It even sounds quite fluffy and innocent. And it is. Incredibly refreshing in more than one way, just because it´s such a sweet little story with hardly any angst, no terrible/sad/depressing plot, but just depicting normal everyday life for a couple and how it can be tricky to figure out sometimes how to move on and resolve things. It´s not usual for BL to tell the stories of the allready formed couples (allthough this couple still had a little bit to go until they had established truly what they meant for eachother.)
Acting is nice, allthough a tiny wee bit overplayed sometimes, but that´s ok, almost all asian actors tend to overact, at least according to our western ideals, I guess it´s a cultural difference, since japanese is a language that is more dependant on emotional distress to bring out some lingual points. I´m used to the overacting so it takes a LOT for me to react, just warning them who might not be used to it. I especially like Hidenori - he´s a natural talent I feel.
And the couples interaction with eachother is fantastic - it´s TOTALLY believable that they love eachother, I have a hard time imagining that those two guys are estranged for the idea of homosexual relationships in real life....
They are so sweet and tender in their bodylanguage towards eachother that one easily is convinced of their characters.
The movie is no fantastic thoughtraising piece of art - absolutely not. It´s a lightweighter, made as an entertaining fanservice mostly. Lots of bare cheasts, lots of kisses and NAWWW-moments. And a looooong lovescene of the same kind as in "Soshite harukaze ni sasayaite" - cuddling and kissing and caressing and on and on and on for so long that it ALMOST becomes boring (!) But extremely sweet, extremely tender, extremely believable and well... Nice to see :)
But not exactly hot. Since it´s too loving...? That may sound weird but... well... what the hell.
This is a sweet little bagatelle that makes a good watch for the short 78 minutes it lasts. It makes one feel happy and very kawaiish.
If not only for other reasons, then to at least watch Hidenori Tokuyama.... heh.



End of act 1 of the Grand BL fest!

Skakar nästan här av extas - jag insåg att min villfarelse att live action adaptioner av manga och anime-BLfilmer (Boys Love/Yaoi/Shonen Ai) inte är så tabu som jag trott. Det finns en uppsjö! Veohplayern är installerad, sitter som en salig faghag på julafton som fått två bögar i ett paket och tindrar med ögonen och väntar på att få igång "Soshite harukaze ni sasayaite".
Jag kan måhända dö av lycka.
Och om du inte fattar näsblodsgrejen behöver du läsa lite manga.

Bänkade mig framför en anime i tre delar (3 st OVA;s om ca 35 min st) som jag hört mycket gott om. (Yaoi, så homfoberna kan sluta läsa). "Fuyu no semi" eller "Wintercikada". Och shit vad bra den var. Och shit vad jag grät. Vad jag gråter än. Som det kanske framgått redan är jag egentligen en sliskigt sentimental typ under min stentuffa yta, och gråter hejdlöst till allt sorgligt, speciellt allt som har med kärlek eller mod att göra... yadayada.
Men den här var bara oustanding! Den som kan tänka homofobiska tankar om denna lilla pärlan är en ondskefull trångsynt människa. Den som kan stänga av den när den är slut utan att röra en muskel eller iallafall ha lite ont i hjärtat är en kall typ.

Scenen är edo-erans japan (mitten till slutet av 1800-talet) i brytningstiden mellan det gamla feodala samhällsystemet och övergången till den moderna västvärldens sätt, och två unga män från rivaliserande klaner med olika mål förenas av en slump av sitt gemensamma intresse för att lära sig engelska. De utvecklar en nära vänskap som så småningom övergår i kärlek, även om det i allra högsta grad är olämpligt att de ens umgås på grund av slitningarna mellan deras klaner. Och efter det introt blir det bara sorgligare och sorgligare till ett hjärtskärande klimax. Usch, nu började jag gråta igen. Jag blir sällan SÅ här medryckt av anime då det allt som oftast inte kan porträttera äkta verkliga känslor, men ibland får vissa till det. Och de här filmerna får till det. :(
Sesese alla som är intresserade av japansk historia, bara är faghags eller helt enkelt vill se en bra anime.
Jag kommer att slita ut mina ex...

Nya Bleachrullen... jag fattar inte tillräckligt mycket japanska än för att det ska vara lönt att se den RAW... Jag vill inte missa ett enda ord i dialogen... Dattebayo hurry up med subbandet! Juni var planerat släppdatum för DVD;n men det blev fördröjt... :( Gimmegimmegimme, svältfödd på Bleach här, iallafall i animevariant.... Och herregud!!! Ichigo kramar Rukia! All väntan är värd DET... lol

Förutom ett par smärre detours ner i stan och till GP för beer och poppers har jag tillbringat rätt många timmar idag/inatt framför en anime jag inte sett innan - en rätt avancerad Yaoi - "Yunjou Romantica" och SHIT - jag är completely blown away. Fan den bästa animen som gjorts i shoujogenren. Skitsnyggt tecknad - fattar inte vad some are bitchin' about, den är gorgeous(!), bra handling, extremt rolig, cp-romantisk a´ la riktigt mushy mushy snyft tårar i ögonen herregud vad fint. Att huvudpersonerna är cpheta är helt okej det med...
Jag kan inte sluta kolla - den är fuckin' amazing... :) Att rekommendera inte bara för hardcore yaoi-fans som mig utan även för vem som helst, men de flesta av det manliga könet är kanske inte sådär väldans intresserade av nåt som bara går ut på och behandlar relationer... ingen pangpang eller fajting... :P Baaaaara löööv sweet löööv. Och så en hel de naughty stuff förstås. Jag är en blödig sucker, bara att inse... Fy fan att man skulle sjunka så lågt som att sitta och snyfta framför en anime alltså... :P Men det är nog mest att det är yaoi. Jag är bög fan.

Fastnade framför en liveaction av en japansk manga - "Boku wa imouto ni koi wo suru" (I am in love with my little sister eller engelsk titel "My sister, my love"), vilket lät perverst men visade sig vara en av de vackraste kärleksfilmer jag sett sedan "En kärlekshistoria" av Roy Andersson. Tårarna sprutade i slutscenen... metaforerna är många och så hårfina att man knappt märker dem - berättarspråket underbart.... Jag älskar älskar älskar denna filmen... Snyft lite till. Man vill säga att de gör fel, men det går inte - man måste heja på dem. Kan inte vänta tills jag ska läsa mangan imorgon... eller ja idag då - klockan är halv sex...

Jag trötstfrossar i manga och anime. Eftersom jag sträckläst alla 67 kapitel av Ouran High School Host Club redan, och sett animens 26 avsnitt 3 gånger vardera, fick jag hitta nåt nytt. Nu fastnade jag för en snarlik serie -
"Hana-Kimi" - "Hanazakari no kimitachi e" (For you in full blossom). Både mangan på underbara 135 kapitel och den cheesy men gulliga liveactionserien.... (Den japanska!!! I den taiwanesiska ser Mizuki ut som en man på RIKTIGT...)
Obsessive again. Aah.

      

Och så har jag vältrat mig i skräck/rysare/vad fan man nu ska kalla det.

Jag kan börja med "Silent Hill", trots att det var den andra jag såg (nästan) idag. Herregud. Jag stängde av efter en halvtimme eller så. Aldrig i livet att jag orkar genomlida det där. SÅÅÅÅ JÄVLA DÅLIGT! Jag hade mina misstankar om den här redan innan jag såg den, men fick förklarat för mig att den visst var bra. Så jag tänkte att jag provar då. Men nejnejnejnejnej. Jag har spelat spelet. Ohja. Jag blev så skadad att jag var tvungen att sluta med det, eftersom jag  började se monstren på dagtid, IRL. Och höra ljuden av när världen gick in i den alternativa verkligheten.
Inte så psykiskt hållbart i längden... Så jag fick ge mig utan att ens ha klarat spelet, eftersom jag aldrig lyckades hitta den där jävla flaskan att ta vätskan i som jag skulle kasta på den onda snuten. Och jag vill aldrig spela det igen, även om jag kan bli sugen ibland.... För det ÄR ett bra spel. Bara så jävla läskigt att jag blir sjuk(are) i huvudet av det.

En av de söta sakerna från "Silent Hill"

Men filmen... voivoivoi. Jag har sagt det förr och säger det igen - man kan inte adaptera ett spel till verkligheten. För spel har oftast inte en så stark storyline att det håller som visuell underhållning. Att spela är en annan sak, det är att delta i det hela. Att se på ett spel skulle vara urbota dumt. Så varför göra film av ett spel? När man spelar spelet sugs man in i det, blir en del av det. Att se på filmen var inte ens läskigt, bara grymt tråkigt. Visst var det lilla jag hann se snyggt gjort, det såg ut som spelet. Men... nej. Uschnej. Jag stängde som sagt av. Och jag betvivlar att jag ens skulle se om det jag såg om jag fick betalt. Crap rakt av.  Ingen story, ingenting som håller ihop, idiotiskt manus och bara... ja. Som att titta på något som spelar datorspel. Meningslöst.

Sen såg jag "Turistas" - och blev överraskad. Glatt! Missat denna rulle helt på något vänster fast jag brukar ha okej koll. Men bättre sent än aldrig, eller hur? Läste lite recensioner och snack kring den hela, som jag alltid gör med i stort sett varje film innan jag ödslar någon tid på den, och tydligen har den fått väldigt ojämn kritik. Ett gäng vita kids som backpackar i Brasilien blir drogade, rånade och hamnar på villovägar i djungeln. Snart finner de sig i klorna på en beväpnad liga av organtjuvar... Jag gillar infallsvinkeln av att de exploaterande blir de exploaterade, att jägarna blir jagade, de fattiga kickar ballen på de rika. Sen är jag i överlag ganska förtjust i filmatiserade urbana myter - vilket ju detta självklart är - som backpacker själv har man hört det ena och det andra åt detta hållet...
Man funderar lite till på hur sviniga människor egentligen är. Läkaren som är ett sådant monster - är han egentligen inte den vettigaste av dem? Bara att hans väg dit inte är okej? Vårt exploaterande av tredje världen har utvecklats till att inte bara stjäla land, naturrikedomar, pengar och handel, utan sträcker sig numera även till att stjäla de utsattas kroppsdelar.
I denna filmen straffas dessa ungdomar för den vita överhöghetens kollektiva brott.



Här bärs stackars Sven (såklart att det måste finnas ett blont svenskt par som ska bli mosade först) iväg till slakt


Filmen är ingen moralkaka, utan en rätt avklädd (bokstavligt), ytlig film som ska appellera till ungdomar och resande kids och vara en lättsmält bit blodig och klaustrofobisk underhållning. (På tal om blodig - ett par grafiska scener som var rätt coola och på tal om klaustrofobisk - en ooootroligt lång och segdragen och tråkig scen under vatten simmandes runt i grottor). Men om man har lite verksamhet i hjärnkontoret börjar man onekligen fundera litegrann på aktuella frågor.
Jag tycker inte alls att den var dålig. Ingen WOW-faktor direkt, lite för puckat för det, men definitivt sevärd som ett par timmars tidsfördriv. (Jag går inte ens in på skådespelarinsatser och sånt crap eftersom det inte är applicerbart på en sådan här film...) Den är vad den utger sig för att vara - en läskig lättsmält rulle om vad som kan hända om man inte är försiktig. Vissa drar upp det rasistiska med den - att den utmålar Brasilien (och främmande länder i allmänhet) som farliga och våldsamma och kan ge fel uppfattning till folk. BS. Är man inte tillräckligt smart att förstå att detta är en myt och en film - då är det ganska skit samma vad de tror. Tror inte Brasilien vill ha dem som turister ändå.
Jag är då inte avskräckt iallafall - holy smoke - en drink på copacabana, yes please.


Och så var det "Eden Lake"... Som jag också blivit rekommenderad av Isa. Läste om den mycket innan jag såg den, och undrade vad jag skulle tycka. Här snackade vi verkligen skilda opinions. Hälften tyckte den var genial, andra hälften tyckte den var urusel. Nästan alla tyckte den var obehaglig och deprimerande. Hmm. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte. Den är sevärd, solklart. Men vad tycker jag? Jag är nästan arg och förbannad på regissören. Det känns så meningslöst att göra en film bara för att frossa i svinigheter. På samma gång vill man se det, om och om igen, man vill se tortyr, mord, plågor och ondska. Varför? Jag mår illa av filmen. Vi är alla svin innerst inne, det är bara att titta. Ingen av oss är god när det kommer till kritan, vi är alla lika äckliga. Lika mycket som jag hatar alla karaktärerna i filmen, lika mycket tycker jag synd om dem och vill gråta för dem. Det är kanske det som är meningen? Att vi inte ska döma? Att vi ska förstå? Inse att alla har en anledning? Någon slags grund till varför vi är som vi är och handlar som vi gör? Att olika saker format våra liv och våra tankar? Väldigt mycket tankar poppar upp i huvudet under filmens gång.



Jenny och Steve är ett par som ska tillbringa en romantisk campinghelg vid en sjö i de engelska skogarna. Redan de första timmarna kommer de ihop sig med ett ungdomsgäng med barn i de yngre tonåren som beter sig illa och stör friden på stranden. Gänget återvänder under natten och ställer till med problem, och konfrontationerna eskalerar till en ödesdiger uppgörelse. Steve ger sig slutligen på ungdomarna efter att de stulit hans bil, och i handgemänget som uppstår råkar Steve knivhugga gängledarens hund till döds. Då brakar helvetet löst, och gänget bestämmer sig för att hämnas. Men allt glider dem ur händerna och går överstyr, och till slut finns bara en väg kvar att gå.

Jag tycker synd om Jenny och Steve, jag tycker synd om ledaren för ungdomarna - Brett - hans far misshandlar honom och hunden var hans enda riktiga trygghet i världen. Jag tycker synd om de andra barnen i gänget - som uppenbarligen är rädda och ängsliga individer, som hunsas runt av Brett. De vill så gärna höra till, accepteras, få höra att de är bra, mobbade små barn som bara vill överleva i en kall värld. Och dessutom skräms de till lydnad - Brett lyssnar inte till ett nej, och har absolut makt över sina små soldater. Den lille pojken som tvingas under hot till att delta i misshandeln av paret. Vissa uttryckte i sina kommentarer på IMDB att de var glada att han fick vad han förtjänade till slut... Vad är det för en vidrig inställning? Han är inte mer än människa han heller, ett barn därtill. Han ville ha vänner. När han förstod vad han gett sig in på var det för sent. Alla karaktärerna i filmen är ömkansvärda, på olika sätt.
James Watkins visar med små scener att han vill att vi ska förstå ungdomarna, att de inte är monster. När Cooper (f.ö. Thomas Turgoose från "This is England") försöker gå fram till Jenny för att be om ursäkt när han ser henne i skogen...
Jag förstår inte riktigt kritiken som riktas mot filmen från olika håll. Folk pratar om pekpinnar, moralkakor, och allt möjligt. Och så mycket ilska och hat riktas mot barnen. Jag förstår inte. Filmen är ett ypperligt exempel på vilka hycklare vi är, och hur lätt vi går över gränser. Den säger också mycket om dess publik, beroende på hur man reagerar på den.
Människor som reagerar på barnen med hat, är ju exakt likadana.
Djupt störande och tankeväckande film. Om ett angeläget ämne. They kids aren´t allright.

Och sist såg jag "Mirrors" av Alexandre Aja. Och EWWWW vad kass den var. Mysko story som inte var läskig alls, bara löjlig (demoner skrämmer inte mig det minsta), skitkorkat manus och bara GLÄÄÄÄH vad dumt allt var. Och GUD vad Kiefer Sutherlands fru i filmen inte såg ut att matcha honom i ålder, det var fan bara störigt. Snarare hans dotter.
Jag orkar inte ens kommentera mer än att den var löjlig, dålig, sunkig, kass och se den inte för allt i världen.

Och gissa vad jag gjort idag? Tittat på mer film sade du? JAAA. Så klart.

Jag fick mina semlor så jag har festat på två stycken i min sjuka ensamhet och dessutom snaskat min sjukt goda broccolipaj... Namnam.

Glömde ju nämna att jag såg "The Duchess" häromdagen. DEN var sevärd! Om man gillar kostymdrama och fint skådespeleri - se den se den se den. Ralph Fiennes (som börjar bli gubbig men rätt hot ändå förutom sin läbbiga personlighet i denna rullen) mot Keira Knightley. Har aldrig gillat Keira mer att jag tycker att hon är vacker - men hon är suverän i denna, och gör en superfin tolkning och är grymt övertygande som Georgiana - Hertiginnan av Devonshire - som för övrigt är en fascinerande historisk gestalt. Så både Keira och Angelina Jolie efter "Changeling" har klättrat avsevärt många pinnhål uppåt på min respektskala. (Ska ta itu med "Atonement" också. Inte minst på grund av den gudomliga gröna klänningen Keira föräras att bära i den. Alla Haute Coutureälskares våta dröm till aftonklänning...)
Finns inte så mycket att berätta om filmen mer egentligen... Ett enkelt drama om komplicerade relationer.
En nyttig liten historielektion om märklig kvinna.

   

Har varit rätt snuvig idag, och dessutom grymt lat och inte så pigg på det vidriga vädret, så dagen har tillbringats med en bok (de sista kapitlena ur "Stora döden" av Dick Harrison, som jag aldrig tycks ha haft tid med trots att jag gillar den) och film.

Här var ett jääääättelångt stycke med bilder och text och gud vet allt, joddlande pingviner, som försvann när nätet dog för en stund sen. Så jag är pissearg.

Men det var recensioner.

Summa summarum av det hela, kontentan och pudelns kärna:

Den engelske patienten som jag inte lyckats se förrän femton år efter att den gjorts nästan, SE.

Changeling med Angelina Jolie - SE.

Donkey Punch - Se om du verkligen inte har något bättre för dig. Börjar lovande och slutar i meningslöst våld utan ens speciellt smaskiga detaljer, utan någon som helst tanke eller vett bakom. En Donkeypunch är tydligen ett sextrix som inte ens fungerar enligt läkare. Potentiellt bara skadar du (eller nackar) din chick, så skippa det. Läs här...
DONKEY PUNCH är....

Barnhemmet (El Orfanato) - Överskattad överskattad överskattad. Blivit rekommenderad denna från flera håll, så jag fick ju ge det en chans. En familj flyttar in i ett gammalt barnhem för att starta en skola för handikappade barn. Snart märker de att deras sons osynliga vänner verkar vara verkligare än de trott. Och blablabla ungefär. Men den var okej och inget mer. Sött och lite kusligt, som spökhistorier på sommarlägret. Lyckades inte få mig att rysa en enda gång, och jag satt faktiskt och gäspade. Det enda som var obehagligt var den äckliga ungen i masken. Han var ju fan sötare utan mask. Storyn var tunn och ogenomarbetad, slutet lite förvånande men ändå inte speciellt nyskapande. Nja helt enkelt. Tämligen ointressant...

A home at the end of the world - Såg jag på tv ikväll då den lät hyfsat intressant. Och jag blev förälskad. Boken är beställd från adlibris redan, cirkum fem minuter efter att filmen var slut. Bobby och Jonathan är bästa vänner under sin uppväxt på 70-talet - och står varann nära, som bröder, och ännu lite närmare än så. De är varandras första kärlek, men med tiden skiljs deras vägar åt och de lever olika liv. I mitten av åttiotalet när Bobby söker upp Jonathan för att få bo hos honom ett tag förändras deras liv då Bobby flyttar in permanent hos Jonathan och hans rumskamrat Claire. Claire är kär i Jonathan, Jonathan i Bobby, och Bobby blir kär i Claire. Lite som "Trekant", men bara så mycket finare och mer finstämd. Jag blev upp över öronen kär i Colin Farrells (hör och häpna) Bobby - som jag skulle gifta mig med om han fanns på riktigt. Duktiga skådespelare i en vacker och engagerande film, även om den kanske kunde varit mer utforskande av karaktärerna. Jag kan inte vänta på att få läsa boken av Michael Cunningham....
Som fan av bra film, intressant skådespeleri och dessutom en faghag av stora mått mätt... klockrent.

Maarit har en revivaltrekant med sina favoritmän i världen - Jamie Hyneman och Adam Savage... Snälle Björn lånade ut sin treasured box och jag sitter och gottar mig åt det - nörden i mig (en av nördarna iallafall) avgudar töntiga experiment, explosioner, löjligt onyttigt vetande och såklar Jamies musche! Rent allmänt hela hans skogstokiga majorstuk!
I lav jo!
Visste ni att det är en myt att "pappa långben" eller lockespindlar är världens gifitgaste spindlar och att enda anledningen att vi inte behöver frukta dem är att de inte kan bita igenom vår hud? De både kan bita igenom vår hud och är långt ifrån tillräckligt giftiga för att ens orsaka mer än en möjlig klåda. I´m busted. Jag trodde på den - benhårt - fick det berättat av min chef när jag jobbade på djurpark som är väldigt kunnig inom entymologi, men tji fick vi då. Blää.

Fantastisk. Spröd. Vacker. Underbar. Finstämd. Poetisk. Rörande. Smärtsam. Adjektiven räcker inte till.
Jag är upp över öronen i detta lilla mästerverk till film.
Tomas Alfredson har gjort den mest minnesvärda och mest annorlunda svenska film jag sett - och snubblar farligt nära en total jackpot... Kan inte hitta NÅGOT att klaga på överhuvudtaget... det skulle vara att filmen tog slut för fort och liten ful datoranimation som dock förståeligt nog med svensk filmskaparekonomi och scenens svårighet antagligen inte kunde blivit så värst mycket bättre...

Blackeberg, Stockholm, vintern 1981.
Tolvårige Oskar är mobbad i skolan och har inga vänner - han varken vågar eller orkar kämpa emot, och hämnas i sin fantasi och ensamhet på sina plågoandar. En natt flyttar någon in i grannlägenheten - en man och en flicka.
Ett möte med flickan sker under en pinsam situation för Oskar, och mot sin vilja blir han fascinerad  av Eli - den mystiska nyinflyttade som inte verkar frysa trots det tjocka snötäcket och sin tunna klädsel. De träffas om nätterna på gården och sakta spirar en skör vänskap fram mellan den mobbade och den annorlunda.

Parallellt skakas förorten av brutala mord med blodtömda offer - någon eller något jagar om nätterna.

Har ni läst boken - vilket de flesta verkar ha gjort utom jag (men believe me - jag ska), så vet ni redan vad som händer.
Men vissa (läs Mariel) får spunk när jag spoilar - så jag får låta bli att berätta mer.

Men imponerad är jag. Ett fantastiskt brunmurrigt tidigt åttiotalssverige träder fram och är fullständigt minutiöst skapat... jag känner av någon anledning en stark smak av Roy Anderssons filmspråk i Tomas Alfredsons arbete. Fotot är alltid fulländat - och andlöst vackert emellanåt - och snarare ofta än sällan...  Den knappa men slående dialogen, samt manuset är starkt gjort av John Ajvide Lindqvist som också skrivit förlagan till filmen.

Och castingen - herregud castingen... Ika Nord i en rolig liten biroll ger åttiotalsnostalgi ("Ika i rutan" för jösse namn!), som vanligt otroligt bra Per Ragnar i rollen som Håkan - Elis beskyddare och så självklart underbara Kåre Hedenbrant och Lina Leandersson som Oskar och Eli... Hittills helt oprövade, men garanterat nya stjärnskott.
Övertygelsen är fullständig - Kåre och Lina är Oskar och Eli, fullt ut, innerligt och uppriktigt. Jag är grymt imponerad - sådana rollprestationer väntar jag mig bara av etablerade rutinerade skådespelare i vanliga fall... men denna filmen är föstås allt annat än vanlig, på alla sätt. De är födda till skådespelare helt enkelt, och förhoppningsvis, och högst troligen - lär vi se hur mycket som helst av dessa två i framtiden.

En annan sak jag inte kan nog berömma är känslan av att leva hela Oskars liv under dessa knappa två timmar - att berätta så många historier med så få ord och så få scener. Till det krävs en stor filmskapare och en stor berättare bakom, och stora skådespelare för att förmedla det. Oskars föräldrars separation, pappans alkoholism - som endast antyds med svaga små vinkar, och all Oskars sorg och maktlöshet som lyser ut genom bioduken och ger mig en klump i magen. Hans triumf över sina rädslor, hans frigörande från sina bojor.

Historien är ingen vampyrfilm, ingen skräckfilm, ingen rysare, ingen kärlekshistoria och inget drama. Det är en saga i ordets mest avskalade betydelse - en svart saga som skimrar. Vänskapen och utanförskapen är de röda trådarna - gränsöverskridande kärlek på alla plan. Håkans till Eli, Elis till Håkan, och såklart banden mellan Oskar och Eli.
Men en saga med en krypande liten touch. Jag ryser av vilddjurets ljud som hörs när Eli är i bild, och de grafiska bilderna av hennes måltider. Jag är nu lite äckelmagad på gamla dagar, men filmen känns så socialrealistisk att man tror det man ser och allt känns verkligt, som om man sett det på "aktuellt".
Temablandningen känns lite absurd innan man sett resultatet, men den är så fantastiskt bra att man aldrig ens reflekterar över det under filmens gång. Filmen är skapad med sådan kärlek och omsorg att jag kommer på mig själv med att sitta med tårar i ögonen bara för att den är så vacker. Blodet som rinner nerför Elis ansikte i en av de blodigaste scenerna är av kärlek, och blir därför varken fult eller äckligt, bara fint.

Jag älskar den. Verkligen älskar. Alla måste se den. Och jag ska skaffa den på dvd och den ska ses om och om och om igen.

Mer gripande, vacker och omtumlande film var det länge sedan jag såg, och inte många slår den på min lista.