Verbal hemorrhage of not so great importance

Det snöar. Kommer du ihåg? Det snöade och vi var unga. En park, en parkeringsplats, en gångväg i vintermörkret. Frostnupna kinder och kalla läppar. Blöta halsdukar med sakta tinande flingor. Iskalla händer i varann. Jag glömmer aldrig dina händer. Så stora, så trygga. Du höll mig i dem som det trasiga barn jag var.
Känslan av ditt hår mellan mina fingrar, doften av dig. Att följa din nackgrop med tummen. Det är snart tio år sedan den första snön med dig. Än är lukten av snö stark. Jag älskar dig än. Lev väl. Jag saknar dig.

Nej. Jag fattar inte. Jag fattar ingenting längre. Jag är bara ensam,
Kastade iväg en 21-årig stekare som ville plocka upp mig. Han var till och med söt. Som socker. Trots sin läskiga stil.
För att hjärnan inte vill som jag vill. För att hjärnan såg HONOM på väg ner i stan och sen vägrade glömma.
Jag var inte ens kär. Whats the fucking deal? Eller var jag det? Nä. Men kunde blivit. Det var väl det.
Full är jag. Och suckig. Ja. Suck alltså.
Så tyst. För tyst. Men vad kan jag se fram emot utom tystnad? Jag tror jag dör om jag måste leva i vacuum alltid.

Kvällens favorit var "Jag har tappat mitt nummer. Kan jag få ditt?" Applauds for that one.
Not for the sender though. En läskig hårdrockare a´la åttiotal.

Bara kollar in asiater. Såg två söta på Thaicorner. Varav den ena till och med verkade lägga märke till mig då han sade vad det stod på min arm när den andra frågade.

Men är det lönt? Är ju redan kört i förväg.

Jag ger upp.
Lika bra att resignera och ge upp. Mindre heartbreak så.

Jag har gett upp allt egentligen. Men jag är för feg bara. Kanske för snäll. Vad skulle mamma säga.

And time goes. On and on. Where to? If anything. What to do? Hesitate. What if... No, I couldn't. But what's the point? I'm missing out. I'm getting older by the minute. Depowered. Fucking fucking fucking ME. Why can't I? Why couldn't I just fight? Why can't I? I want to. But what's the point... Hatehatehatehate. There has to be a way out. There just has to. I can't TAKE this. No meaning, no point. No purpose. Nor intention. Just... Nothingness. Clusters of meaningless things and thoughts and days. Losing all sight and vision. I can't see further anymore. Just the wall of today and a thick mess of tomorrows just like this one was yesterday. And the day before that. Sliding down that path again. So familiar and so detested. Where all trees look the same and no curves exist. That straight narrow road of nothing that slowly eats me, from the inside and outwards. Blackblackblack, I would go if I didn't have that despicable human tendency to hold on and see what's behind the next corner. Maybe... just maybe there could be something there, not reachable yet, but if I could take a couple of steps more, be a little stronger just for a while... Then maybe something is waiting. Just around the corner... Nah. I guess I kind of lost hopes for that. I guess there's just another road. Just like this.
I wish I wasn't in such awe over this crappy existence. Then it would be easy.
Somewhere, I think I'm trying to heal. Trying to mend the broken parts and scotchtape them together. Trying to figure out the purpose of me being here. Trying to make amends with my black soul and guide myself to the strenght I know I have.
But it's so fucking hard. When everythings colourless like a rainy day. I wish I could let myself come to a conclusion at least. To go or stay. Heal or give up. But I'm too attached to let go, and too tired to walk anymore.
Here we go again.

Har ångest över diagnosen nu. Jag ville veta. Men nu är jag förkrossad över resultatet. Så det betyder att det aldrig blir bättre? Det betyder att jag är fördömd att vara så här alltid, utan att kunna bli bättre? Jag läser deprimerande texter om personer som levt med Borderlinemänniskor - hur de förstört deras liv, hur de krossat deras person, deras självkänsla och deras hela identitet. Är det jag? Det är jag. Jag vill inte att det ska vara jag. Men vad gör man när ens psyke har ett eget liv - när det hotas vaknar vilddjuret till liv, beskydd til varje pris, krossa allt i vägen, tillintetgör alla som hotar mig.
När inte ens hotet är ett hot.
Mitt underjag är en rasande pitbull, attackerar gång på gång, krossa krossa krossa. Döda. Slit i stycken.
Ingen får lämna mig. Ingen får skada mig. Ingen får såra mig. Ingen får göra så att jag gråter, är ensam, ledsen, arg eller upprörd. Då ska de dö. Dödödö. Tryck till, platta ner, krossa allt motstånd.
Bakom står jag och skriker ljudlöst - jag vill inte.
Hela mitt emotionellt törstande jag skriker efter närhet men jag vill inte. Det är för svårt, för jobbigt, gör för ont.
Jag vill aldrig mer bli den jag var med Andreas. Jag är rädd för mig själv.
Så fördömd till ensamhet? Jag vet inte om jag står ut.

Och alltså finns inget sätt för mig att få en hud. Aldrig ett pansar som duger och gör mig avdomnad. För alltid kommer allt att göra lika ont. Jag är ett köttsår som allt petar i.
Jag kommer aldrig att kunna komma över känslan av att inget riktigt räcker till. Allt är redan så intensivt, jag är så tillvand.
Jag går fortfarande och väntar på de där rusen som får mig att känna att jag lever. De är sällsynta.
Hela mitt liv går ut på att vänta, vänta, vänta på nästa kick. Nästa upplevelse eller händelse som ger mig ett andrum, en lucka att finnas till i.
Kaoset av känslor har liksom redan flutit ihop till en hypermassa av intryck. Slagkraften måste vara enorm för att få mig att reagera.

Jag har börjat äta Atarax igen. Det är det enda som hjälper. Sveper in mig i en kokong av blasé och trötthet, låter mig sova bort tiden istället för att springa runt som hönan som trodde att himlen föll ner.
Är vaken på nätterna också. Röker och tittar på natthimlen som gradvis blir skärare och skärare och låter solen gå upp igen.

Jag vet inte hur länge jag ska orka. Diagnosen gav mig inte som jag trodde framtidshopp utan snarare suddade ut de sista resterna av det. Det finns tydligen ingen bot och bättring. Det finns bara ett oändligt antal dagar precis som denna, helt meningslösa.

fuck that hurt you bastard.

Va fan sade du så för? Och fick mig att göra bort mig. :(
Jeez - it hurts to be dissed. Doki doki var det :( Och blev OUUUUUUUCH.

Bit by bit
slipping into myself, my world
created
to shield

oblivion

presence neglected
instead
pink and violet and gold
and flowers blooming in snow

where i smile

where all is good

and the petals of cherryblossom rain always
and scenes are in slowmotion

my very own painkiller

building carefully
around me

brick by brick, funded well

images and dreams spun together
to sweet existence

and all accompanied by violins

to where i can flee

my own

fairytale

Sydämeni soudan saarelle
pohjan järven keskelle

avaimen syydän synkkään veteen
ja vartioitkoon kalat ikuisesti

soudan 
ja jätän
en hae ikinä sieltä pois
ja en kerro kenellekään
minne vienyt

sydämmetön rinta särkee vähemmän
ja kyyneleet unohtuu itkeä

mieluimmin sydän saa iskeä siella yksinään,
kuin sen lyönnit vain kuiskaa meneisyyttä

tähtien alla lyököön siella
ratketkoon vaikka kahdeksi
mitä minä sillä edes tekisin
kuin se on jo luvattu pois

Soudan pois ja suljen reiän
sydättömän rinnan pinnalta.

Not particularly unhappy. But not exactly overjoyed either.
Not depressed nor BANZAIsh.
Not really active but not really slacked.
Just kind of...

...dozed off.

Was this all there was to it?
Do I have to fill my days with booze, fucking and drugs to feel I´m alive?
Would at least be fun for as long as it lasts. I guess.
But I have this itch.

Like a crust that keeps cracking, just begging me to itch it, pull it away, make it bleed.
One step forward, but not two steps back, just one. Just not getting really anywhere.
I think there might be dust on my feet soon.
I need to walk.

Restles legs are getting me soon. Can´t sit still.

FUCKFUCKFUCK I´m bored.

låt mig slippa snälla

Vart fan tog alla vägen?

Jävla helvetes skit till att vara ett skitliv.

Jag vill ha någon att dricka öl med.

Och ingen finns där för att fånga.

Jag har inget liv och kommer aldrig att få - och det skrämmer vettet ur mig, jag orkar inte ha det så här resten av livet.
Jag är ensam, olycklig, har ingen att prata med, ingen att älska, ingen som älskar mig.
Jag sitter inlåst, isolerad, de få sakerna som jag kommer ut och gör har jag inte råd med.
Ingen har tid för mig. Alla har sitt, och jag förstår det. Men den enda som alltid måste ha tid - mamma - bara avfärdar mig.
Jag ringde för att prata, jag behövde det, jag är så bottenlöst ledsen - allt har gått åt helvete med kattungarna, jag fick avliva en idag och en imorgon, och jag är bara så ledsen. Därtill att jag har varit tvungen att låna pengar jag inte kan betala tillbaka för att ens ta dem till veterinären. Mitt hem är ett slagfält, jag orkar inte städa, jag är bara apatisk och orkar ingenting. Jag kommer aldrig att ta mig ur det här - jag vet det innerst inne, hur mycket jag än försöker och vill.
Jag bara drömmer om att ha ett normalt liv och ett fungerande sådant. Kärlek och ett arbete så jag slipper oroa mig för ekonomin, ork och lust och energi att ta mig igenom dagarna. Men det kommer aldrig att bli så.
Jag är inte frisk nog för det, och tyvärr är det nog obotligt.
Och allt hon kan säga är - men jag då? Hur tror du jag mår? Och när jag försöker få henne att förstå att det inte får mig att må ett skit bättre att veta att andra också mår dåligt, snarare tvärtom, säger hon bara att ja hon ringer ju inte och gråter och klagar i telefonen iallafall.

Ingen förstår - jag håller på att gå under, och ingen ser.
Jag fick precis mitt första panikångestanfall på flera månader.
Jag kan inte andas.

Jag orkar inte mer jag orkar inte mer jag orkar inte mer jag orkar inte mer.

Det enda jag kan tänka på, hela tiden, varje dag är "Vad händer med djuren om jag dör".