Saknar så det gör ont
Långa ritter på dammande grusvägar med solen stekande på armarna och svetten sipprande fram ur hårfästet, svalkan av vinden när vi sprang, hastade, ilade, sprängde fram, försökte hinna ifrån allt och lyckades - friheten när vi släppte allt och bara blev ett, drev varandra fram, fortare fortare - ännu lite till, den totala lyckan.
Gruset som sprätte, fälten som flög förbi, den blå himlen utan ett moln, doften av raps och gröna träd, din gamla kropp som blev ung på nytt - jagade fram och förlöstes - lugnet i kaoset när adrenalinet rusade och plötsligt bara blev stilla eufori. Jag saknar, jag saknar!
Grön mossa i skuggiga sluttningar i skogen, pauser på ängar med surrande flugor.
Ge mig sommar, ge mig hästar, ge mig doften av landet och skogen.
Jag minns och jag saknar. Jag saknar friheten och känslan av att tiden står still och ingenting är viktigt utom vad som kommer runt nästa vägkrök, att rida till solnedgången och bara vara, bara skratta och rida med vänner och vara fri, bekymmerslös, utan ansvar, utan förpliktelser, utan ångest, utan imorgon, bara nu och vi.
Jag saknar hästarna.
Kommentarer
Trackback
