Verbal hemorrhage of not so great importance

KWAMI, LAW CHAMBER
Avocat A La Cour 04 BP I242 Cotonou,
Rpublique du Bnin.
Tel: +229-93-22-78-84
 
 
 
ATTN :   ********* (Mitt efternamn) 
 
I am Barister Kwami Abolo, the attorney at law to Late Peter K********, a national of your country, who used to work as the Director of Produits ptroliers (TOTAL BNIN) in Benin Republic West Africa Here in after shall be Referred to as my client.
 
On the 27th of May 2001, my client, His wife and their three Children were involved in a car accident Along Sagbama express-road. All occupants of the vehicle Unfortunately lost their lives.Since then I have made several enquiries to your embassy to locate any of my clients extended relatives this has also proved Unsuccessful.
 
After these several unsuccessful attempts, I decided to track His last name over the Internet, to locate any member of his Family hence I contacted you. I have contacted you to assist in Repatriating the money and property left behind by my client before they get confiscated or declared unserviceable by the bank here.  These huge deposits were lodged particularly, with the "BANQUE INTERNATIONALE DU BENIN (BIBE)" An affiliate of Commercial Bank of Africa where the Deceased had an account valued  at about $18.5 million dollars.
 
The Bank has issued me a notice to provide the next of kin or have the account confiscated. Since I have been unsuccessful in Locating the relatives for over 7 years, now I seek your consent To present you as the next of kin of the deceased since you have The same last name so that the proceeds of this account valued at $18.5 million dollars can be paid to you and  then you and me can Share the money.50% to me and 50% to you. I will procure all Necessary legal documents that can be used to back up any claim we may make.All I require is your honest truthful cooperation to enable us seeing this Deal through. I will like you to call me on my phone +229-93-22-78-84 after you read this mail or you can reply me on my private
 
I guarantee that this will be executed under a legitimate arrangement that will protect you from any breach of the law. And the way we are going to achieve this is I will need the following information from you,
Your Full Name and Address,
Your Age,
Occupation and Position,
Your Telephone and  Mobile  for Communication Purpose.
 
I await your reply ASAP.
 
Best Regards,
Barister Kwami Abolo
+229-93-22-78-84


LOL LOL LOL LOL LOL LOL LOL LOL LOL LOL LOL LOL LOL LOL LOL LOL

Okej. Jag tar tillbaka tidigare åsikter som inte baserade sig på något annat än okunskap och rädsla.
Den amerikanska pitbullterriern är ingen otrevlig och sjuk ras - utan precis som alla andra hundar.

Det slumpade sig så - att en äldre släkting till mig fick en ung pitbullhanne omplacerad till sig. Godhjärtad som hon är tog hon hand om kraken som ingen ville ha - men fick inse sig besegrad i fråga om list och energi.
Jag fick höra om saken och tog mig en titt på "Ludde" som hon kallade honom. Beväpnad med pepparspray (som jag ALDRIG skulle använda - vare sig mot djur eller människa utom i ett absolut nödläge - vill jag tillägga), retrieverkoppel, lammben och hundgodis åkte vi för att kika på rackaren. Jag väntade mig ett monster och hittade en snäll ocg glad valp som bara aldrig fått lära sig hur man ska uppföra sig. Lättare mentaltest - beröring, fråntagande av byte, kommandolydnad, promenad och dominanskoll - som han klarade med bravur. Ihopsläpp med Ozzy, som efter lite gruff från Ozzys sida blev en rolig lekkamrat på nolltid.

Jag väntade mig ett halvlabilt monster med noll intresse av människor och ett enormt mått envishet och hyperaktivitet, men blev väldigt förvånad. Quando - som han heter i "stamtavlan" - dvs köpekontraktet ettersom han inte är registrerad och med största sannolikhet inte renrasig - är en sju månaders grabb med mycket nyfikenhet, glädje och trygghet - låg i rang och mycket mjuk och formbar i sinnet, intresse för arbete och inlärning och enorm energi.
Sagt och gjort - vem säger nej? Nu är han hemma hos mig. Inte ett spår av aggressivitet, fungerar bra med katterna från hans sida - katterna är däremot mer tveksamma än så länge, och han och Ozzy busar som bara tonåriga hundar kan.
Jag tror inte det finns ett ont ben i honom, och upplever honom som mycket stabil och mjuk i sinnet.

Mycket funderingar kommer upp till ytan dock - hur handskas man med vissa situationer? Bör man gå tillväga på ett annorlunda sätt gentemot honom jämfört med andra hundar? Jag tror - både efter att ha läst lite och funderat - att nej.
Varför?
Han är en hund. En hund med genetisk disposition för att kämpa och försvara, med mycket humör i bagaget, men vilken hund har inte det egentligen innerst inne? Vilddjur är de allihop, och min pudel är inte ett dugg mer pålitlig och trygg egentligen - bara enligt folk som inte förstår. En hund är en hund är en hund. Och alla hundar är potentiellt farliga.
Vad gör en pitbull farlig? Är det bara dess genetik?
Jag tror inte det. Jag tror det är även hanteringen - och då syftar jag inte bara på de som uppfostrar sina hundar till aggression, utan även på de som uppfostrar sin hund till att vara solitär och inte få leka och vara hund, utan ses som ett potentiellt mordredskap. Det är välmening som jag tror slår bakut.
Jag skulle inte släppa ut honom i en hage med andra hundar han inte känner. Men jag skulle inte göra det med pudeln heller. För min pudel är lika benägen att bli skadad - och skada - då han också är en hund.
Jag skulle inte låta honom springa runt utan koppel - men det gör jag inte med pudeln heller förutom på "ofarliga" ställen. Jag skulle inte låta honom hälsa urskiljningslöst på alla hundar - men det får inte pudeln heller.
Men jag tänker låta honom hälsa på andra, trygga hundar som inte uppvisar aggressiva tendenser själva. Jag tänker låta honom leka med andra hundar som han lärt känna och har ett bra förhållande med. Jag tänker ha honom lös i skogen.
Han är inget monster - han är en hund precis som andra. Och det sättet jag vill se en pitbull uppfostras är konsekvent och med fast men mild hand - precis som alla andra. Och sättet jag vill se en pitbull hanteras är tryggt och säkert för både hund och omgivning, precis som alla andra hundar.
Jag tror inte Quando är mer aggressiv än Ozzy. Men ändå, sorgligt nog, känner jag att jag inte vågar berätta att han är en pitbull för folk jag möter. Han är en "blandras" helt enkelt. Kanske när han är riktigt väluppfostrad och så lydig och snäll att han verkligen kan få människor att förstå att det hänger på ägaren och inte på hunden...

Vi har en man med en aggressiv tax och en bordercollie här i området. En kvinna med en amerikansk bulldogg och en skåneterrier som är rent livsfarliga och aldrig kopplade. En äldre dam med en rabiat tysk jaktterrier. En annan äldre dam med en helt sjövild Jack Russell. En man med en stor blandras som är otroligt ilsken. En tjej och en kille som har två tokiga pitbulls. En ung man med en farlig amstaff. En missbrukare som har en direkt avlivningspotentiell blandras mellan schäfer och labrador (jag vägrar kalla det schabrador då det är en blandras och ingen ras). En beagle som är väldigt arg den också. En softie som äter allt den kommer åt. Men vilka är det folk pratar om? Den Amerikanska bulldoggen, Amstaffen och Pitbullarna. För så är det. Media har matat oss fulla med skit som vi svalt med hull och hår utan att ifrågasätta. Men börjar man leta lite i nyheterna så ser man att rottweilers står för en mycket hög andel av attacker på andradjur och människor - men fortfarande vill alla ha en rottis? Golden retrievers och schäfrar biter flest människor - men ingen är rädd för dem. Jag förstår att man kan vara rädd för en ras som har avlats fram som tjurhund, skapad att slita i stycken, men faktum kvarstår ändå - det är en hund. Och hundar ska uppfostras och lyda sin ägare och vara trygga och lugna. Kan man inte uppnå detta ska man inte ha någon hund alls, ännu mindre en mer svårhanterlig och svåruppfostrad ras. Det är alltid ägarens fel.

Quando här är en stark och livlig rackare - men han är sju månader och så är alla sju månaders valpar.
Och jag tror att han blir en mycket fin hund när han lärt sig hur man ska uppföra sig.

Maarit har en revivaltrekant med sina favoritmän i världen - Jamie Hyneman och Adam Savage... Snälle Björn lånade ut sin treasured box och jag sitter och gottar mig åt det - nörden i mig (en av nördarna iallafall) avgudar töntiga experiment, explosioner, löjligt onyttigt vetande och såklar Jamies musche! Rent allmänt hela hans skogstokiga majorstuk!
I lav jo!
Visste ni att det är en myt att "pappa långben" eller lockespindlar är världens gifitgaste spindlar och att enda anledningen att vi inte behöver frukta dem är att de inte kan bita igenom vår hud? De både kan bita igenom vår hud och är långt ifrån tillräckligt giftiga för att ens orsaka mer än en möjlig klåda. I´m busted. Jag trodde på den - benhårt - fick det berättat av min chef när jag jobbade på djurpark som är väldigt kunnig inom entymologi, men tji fick vi då. Blää.

Fantastisk. Spröd. Vacker. Underbar. Finstämd. Poetisk. Rörande. Smärtsam. Adjektiven räcker inte till.
Jag är upp över öronen i detta lilla mästerverk till film.
Tomas Alfredson har gjort den mest minnesvärda och mest annorlunda svenska film jag sett - och snubblar farligt nära en total jackpot... Kan inte hitta NÅGOT att klaga på överhuvudtaget... det skulle vara att filmen tog slut för fort och liten ful datoranimation som dock förståeligt nog med svensk filmskaparekonomi och scenens svårighet antagligen inte kunde blivit så värst mycket bättre...

Blackeberg, Stockholm, vintern 1981.
Tolvårige Oskar är mobbad i skolan och har inga vänner - han varken vågar eller orkar kämpa emot, och hämnas i sin fantasi och ensamhet på sina plågoandar. En natt flyttar någon in i grannlägenheten - en man och en flicka.
Ett möte med flickan sker under en pinsam situation för Oskar, och mot sin vilja blir han fascinerad  av Eli - den mystiska nyinflyttade som inte verkar frysa trots det tjocka snötäcket och sin tunna klädsel. De träffas om nätterna på gården och sakta spirar en skör vänskap fram mellan den mobbade och den annorlunda.

Parallellt skakas förorten av brutala mord med blodtömda offer - någon eller något jagar om nätterna.

Har ni läst boken - vilket de flesta verkar ha gjort utom jag (men believe me - jag ska), så vet ni redan vad som händer.
Men vissa (läs Mariel) får spunk när jag spoilar - så jag får låta bli att berätta mer.

Men imponerad är jag. Ett fantastiskt brunmurrigt tidigt åttiotalssverige träder fram och är fullständigt minutiöst skapat... jag känner av någon anledning en stark smak av Roy Anderssons filmspråk i Tomas Alfredsons arbete. Fotot är alltid fulländat - och andlöst vackert emellanåt - och snarare ofta än sällan...  Den knappa men slående dialogen, samt manuset är starkt gjort av John Ajvide Lindqvist som också skrivit förlagan till filmen.

Och castingen - herregud castingen... Ika Nord i en rolig liten biroll ger åttiotalsnostalgi ("Ika i rutan" för jösse namn!), som vanligt otroligt bra Per Ragnar i rollen som Håkan - Elis beskyddare och så självklart underbara Kåre Hedenbrant och Lina Leandersson som Oskar och Eli... Hittills helt oprövade, men garanterat nya stjärnskott.
Övertygelsen är fullständig - Kåre och Lina är Oskar och Eli, fullt ut, innerligt och uppriktigt. Jag är grymt imponerad - sådana rollprestationer väntar jag mig bara av etablerade rutinerade skådespelare i vanliga fall... men denna filmen är föstås allt annat än vanlig, på alla sätt. De är födda till skådespelare helt enkelt, och förhoppningsvis, och högst troligen - lär vi se hur mycket som helst av dessa två i framtiden.

En annan sak jag inte kan nog berömma är känslan av att leva hela Oskars liv under dessa knappa två timmar - att berätta så många historier med så få ord och så få scener. Till det krävs en stor filmskapare och en stor berättare bakom, och stora skådespelare för att förmedla det. Oskars föräldrars separation, pappans alkoholism - som endast antyds med svaga små vinkar, och all Oskars sorg och maktlöshet som lyser ut genom bioduken och ger mig en klump i magen. Hans triumf över sina rädslor, hans frigörande från sina bojor.

Historien är ingen vampyrfilm, ingen skräckfilm, ingen rysare, ingen kärlekshistoria och inget drama. Det är en saga i ordets mest avskalade betydelse - en svart saga som skimrar. Vänskapen och utanförskapen är de röda trådarna - gränsöverskridande kärlek på alla plan. Håkans till Eli, Elis till Håkan, och såklart banden mellan Oskar och Eli.
Men en saga med en krypande liten touch. Jag ryser av vilddjurets ljud som hörs när Eli är i bild, och de grafiska bilderna av hennes måltider. Jag är nu lite äckelmagad på gamla dagar, men filmen känns så socialrealistisk att man tror det man ser och allt känns verkligt, som om man sett det på "aktuellt".
Temablandningen känns lite absurd innan man sett resultatet, men den är så fantastiskt bra att man aldrig ens reflekterar över det under filmens gång. Filmen är skapad med sådan kärlek och omsorg att jag kommer på mig själv med att sitta med tårar i ögonen bara för att den är så vacker. Blodet som rinner nerför Elis ansikte i en av de blodigaste scenerna är av kärlek, och blir därför varken fult eller äckligt, bara fint.

Jag älskar den. Verkligen älskar. Alla måste se den. Och jag ska skaffa den på dvd och den ska ses om och om och om igen.

Mer gripande, vacker och omtumlande film var det länge sedan jag såg, och inte många slår den på min lista.

Jag kom att tänka på hur fruktansvärt ledsen jag är för att jag gjort dig illa.
Jag önskar du inte hade träffat mig. Det hade varit enklast så.
Förlåt för att jag varit så elak och grym - jag behövde det just då.
Det är bara trist att du kom i vägen.
Förlåt.

Lite lätt uppgiven och stör mig litegrann på allt möjligt...
Åh varför kan inte bara allt vara svinenkelt och lättbegripligt...
Jävla människor till att krångla till allt.
Och jävla allt till att vara krångligt.

Så idag hände det som vi väntat på ett tag nu... egentligen många år. Farmor dog. Lilla Vilma - vilket eländigt slut du fick i livet. Liggandes på ett hem som en grönsak utan att kunna kommunicera, utan familj och vänner där när du dog.
Du överlevde de flesta. 90 år blev du. Vilma Aino Kristiina 26/8 1918 -  21/10 2008.

Jag minns hur du var en gång länge länge sedan. Rund och god och glad - alltid med huckle om huvudet och dina tjocka armar när du kramades. Du luktade mjöl och rieska, madame Rochas, lite svett och köttgryta. Och bjöd på apelsinjaffa ur glasen med solrosor på med kaneläss och smörknyten. Vi satt i hammocken i trädgården och gungade och plockade jordgubbar bakom huset. Lupiner överallt - blå och lila och rosa och purpurfärgade... blandade med prästkragar och blåklockor och smörblommor. Korna råmade och humlor surrade och solen stekte över vinbärsbuskarna där vi kröp runt och lekte. Du sjöng alltid tangolåtar och gamla visor, och du hade så vacker röst. Alltid var det bak på gång och alltid puttrade någon gryta på spisen. Vi badade bastu i källaren och sprang runt i trädgården på kvällen - och du var aldrig någonsin arg - en enda gång - på oss snorungar.

Så jag puttar bort bilden av dig mager i en sjuksäng, oförmögen att tala eller förstå. Min farmor dog för länge sedan, och minnet är vackrare om det inte smutsas ner. Sov gott lilla farmor... Ilta och pappa väntar på dig i himlen, dina barn som dog innan dig.

Jag ska drömma om lupiner inatt - och ett ljus brinner för dig här.

Jag är så rastlös så det kryper i hela kroppen. Otålig, väntar på något, spänd och vill bara dra - nånstans, var som helst, bara jag slipper sitta still och här.

Haha! Jag anmälde mig (mest på skoj) till en ny frågesport på SVT i somras... "Vem vet mest". Eftersom programmet drog igång och ingen ringt så antog jag att jag inte kom med. Nu ringde det en tjej från programmet precis - och jag fick göra en kvalfrågeomgång som jag acade... Så i januari bär det av till Stockholm för inspelning... :O
Vad fan har jag gett mig in på nu då?
Jag vill inte vara med i tv - jag är blyg och asocial och hela sverige får se mig! HU!
Men frågesport är roligt och man kan vinna pengar...
Så nu jävlar ska det pluggas allmänt vetande... :P


VEM VET MEST

Funderar så mycket på allt - ibland tror jag att jag ska bli tokig för att jag inte bara kan flyta med - allt måste sönderanalyseras och oroas för. Massor med saker jag ligger och tänker på på nätterna - det mesta är dessutom saker jag inte har något inflytande över - så det tjänar ingenting till. Men jag kan inte släppa ändå.
Framför allt känner jag att jag kommit till en brytpunkt i livet, för första gången känner jag mig redo att skaffa ett liv.
Jag mår inte speciellt dåligt, jag har energi (lite iallafall) och jag VILL, verkligen vill.
Vad jag ska göra däremot - har jag ingen aning om. Kunde lika gärna bli pirat som fönsterputsare.
Intresserad av för mycket, och för lite intresserad av något för att kunna tänka mig att pyssla med det på heltid.
Känner mig vilsen, som om jag hade behövt en ledtråd - en hint för att upptäcka vilken väg jag ska gå.
Men det kanske kommer till mig när jag minst anar det. Antar det. HOPPAS det.
Lite som om jag går på ett löpband - kommer ingen vart, medan dagarna går. Men det finns saker jag vill ha.
Drömmarna är inte så högtflygande längre - jag har gjort vad jag behöver, nu handlar det mer om vad jag vill.
Trygghet, närhet, vänskap och samhörighet. Någon att dela ting med.
Eller bara fånigheter.
Någon som delar mina små drömmar om hur framtiden ska se ut - någon som inte tycker att mitt idealliv är en dålig idé.
Någon som vill ha den där gården med hästar.
Fast det är egentligen inte det viktigaste - det allra viktigaste är bara att jag vill hitta mitt syfte i tillvaron.
Jag är så trött på att leta och inget finna.
Vad ska JAG göra?
Att klara av det är bara delmålet, hemligheten ligger i att hitta DET DÄR som är mitt slutgiltiga mål.
Eller iallafall en milstolpe på vägen till det. Jag vill inte bli världsdiktator. Och inte en stjärna. Och ingenting speciellt.
Jag vill bara trivas med livet, ha kul, och tycka att det är trevligt att gå upp på morgonen.
Och ha någon att skratta med.

Känns ibland som om jag är för kräsen. Rent principiellt tycker jag inte man kan vara nog kräsen, men det är lätt sagt och svårt funnet. Alla har bara en massa fel. Jag kan tåla svettiga strumpor på diskbänken och sådant irrelevant men grundläggande skillnader i hur man ser på livet, vad man vill ha ut av livet - det är oöverstigligt. Mitt senaste ex här (M) vill einte vad jag ville. Min dröm om ett juste och lugnt liv på landet med djur var det sista han ville. Så - hur ska det då fungera? Inte för att det hade gjort det ändå...
Sen är det så typiskt att de enda man känner intensiv samhörighet med alltid är upptagna på ett eller annat sätt.
Lagen om alltings överjävlighet?
Dessutom har jag gjort mitt med killar för ett braaa tag framöver - det finns inte många som duger.
Då halverade jag utbudet.
Nej. Ge mig en flicka. En viss sådan helst.
Jag har iallafall bestämt mig för att vara modig nu. Det är ju därför det står gamlang jae på min arm - för att jag ska komma ihåg att aldrig vara rädd igen. Aldrig.
Så jag är modig nu. Och kommer säkerligen att bli ledsen på ett eller annat sätt så småningom - men friskt vågat hälften vunnet eller hur det nu var. Det är lite läskigt. Eller ja, ganska jävla läskigt - men vad fan, det kan ju gå vägen också.

Ännu ett smidigt och intelligent uttalande från vårt kära statsöverhuvud.
Knugen har nog tagit sig en sup för mycket innan jakten ja. Tack gode gud för republik.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3556872.ab

Jag gillar ju då idol. :) Mest för att mobba alla men ibland, ibland dyker det upp någon som man bara.... åh.
Har ni sett Lars och Anna? Jag väntar på skivorna...


 



 

Jag vill också ha en Dexter, eller vara en Dexter. Serien är underbar - mest för denna fantastiskt castade person i huvudrollen - jag är dödligt kär i Michael C. Hall i just denna rollen... *Lööv*
Böckerna är dock trettioelva gånger bättre än den ganska mediokra och lite tillrättalagda serien...
LÄS! Underbara Jeff Lindsay har både en gedigen kunskap i psykologi och en förkärlek (som jag) för alliteration :)
Men sevärd är serien dock, om inte annat så för den underbara feelingen - jag kan känna Miamisolen och åh så snyggt gjord den är.
Orkar inte skriva just nu. Ville bara förkunna min kärlek eftersom jag ska ägna den närmaste timmen så här mitt i natten åt honom.
Slutsats: för att jag ska gå igång på en blond snubbe måste han vara seriemördare.