Verbal hemorrhage of not so great importance

Drömde. Vi gifte oss. Och det var jättecorny och töntigt och jag var så lycklig. Och rätt som det var var det BB och ungar. Jag som verkligen vill ha barn... yeah right. Fast med dig... ja. Och hon var så lik dig att jag bara grät av lycka.
Jag tvingade mig själv att vakna, för jag orkade inte. Inte ens i drömmen fick jag vara ifred, för jag visste att ju mer jag drömde, desto jobbigare skulle det bli att vakna. Och det var det. Jag grät som om hjärtat skulle brista, och stackars Kid som var närmast mig i sängen fick stå ut med en hårdhänt kram och att bli nedsnorad.
Solen sken in och det var sommarväder. Men jag kan inte vara lycklig. Rusade upp och åt Atarax för att orka, för att inte bli galen. För att ens vilja ta mig igenom dagen.
Hur kan någon man sovit i samma säng med i sex och ett halvt år hata en? Jag förstår inte. Jag förstår inte varför det är du som hatar och jag som älskar, när det var du som gjorde fel och gjorde mig illa.
Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte.
Och dagarna går, och veckorna, och månaderna, och det gör bara mer och mer ont och saknaden blir bara värre och värre. Jag går runt och önskar att jag skulle få ett flygplan i skallen. Eller att jag ska bli påkörd. Eller få en mysko stroke eller annat. Eller vad som helst, bara jag slapp det här. Jag tror att resten av mitt miserabla liv skulle gå att fixa om det inte vore för det här. Hur ska jag orka fixa något när jag inte har någon lust att fortsätta?
Jag orkar inte ens hata. Orkar bara hoppas och spinna sköra drömmar som går sönder bara man andas på dem.
Och jag vet att det är dumt och att det bara gör allt värre. Men vad kan jag göra annars.
Varför blev allt så här? Varför finns det inget jag kan göra åt saken? Varför finns inget jag kan ändra?
Varför finns det inget jag kan säga som skulle ändra något? Jag har inte kommit någonstans på de här tretton månaderna, bara insett till fullo vad jag förlorat.
Jag orkar inte!