Verbal hemorrhage of not so great importance

Det finns en arabisk man som brukar sitta utomhus och prata i mobiltelefon. Han sitter i trappuppgången bredvid min, hur ofta som helst, och pratar och pratar och pratar. Jag har stört mig på honom, för att han sitter och pratar på arabiska och skrattar ibland när jag kommer. (Det är enda stället med en askkopp, så jag fimpar där när jag kommer tillbaka från kvällspromenaden med Ozzy, och annars också). Paranoid och självmedveten som jag är har jag fått för mig att han skrattar åt mig - alltså hata. (Jag är så egotrippad att jag tror att alla bara fokuserar på mig - som om de inte har viktigare saker för sig). Iallafall.

Jag kom promenerande precis, och då jag precis tänt en cigarrett, slog jag mig ner vid bänken precis utanför trappuppgången. Man ser inte ut, så han kan inte ha sett mig. Då hör jag någon som sjunger - lågt och precis hörbart.
Undrar först var det kommer ifrån, men inser att det kommer från trappan vid ingången.
Han sjunger på arabiska, lågt och mjukt. Jag kan inte många ord på arabiska, men så mycket förstår till och med jag - att han sjöng för någon han älskade, det hördes på hans ton. Jag satt knäpptyst och ville inte störa, och bara lyssnade.
Då hör jag att han börjar gråta.
Och han pratar en liten stund. Och det enda ordet jag hör, och det enda ordet jag förstår - är Habibi - raring/älskling.
Jag fick en sådan stor klump i magen och i halsen, och istället för att fimpa i askkoppen som jag alltid är noggrann med, kastade jag den på marken och nästan rusade förbi honom för att han inte skulle se att jag också grät.

Jag undrar vem det är han saknar så.
Var finns den personen? Långt borta antagligen.
Och plötsligt förstår jag varför han sitter där hela nätterna, och pratar och pratar och pratar.
För att vara ensam, för att få sitta i fred i natten och prata.

Jag förstår saknad, och jag kände så för dem.
Jag önskar någon kunde sjunga för mig också.