SATC och pinsamma outbursts som doldes väl av envist naglar-i-handen-knipande
Det ville sig så att jag såg SATC med Isabelle idag. Skulle gått med någon annan från början, men det blev inte så, då denna någon vägrade svara i telefonen och jag blev sur/ledsen/arg/whatever. Men vi gick iaf. Och det var trevligt. Även om A;s bästa vän satt på samma rad, det gjorde mig deprimerad.
Lite tröst av alla sjuka repliker, roliga scener och sjukt gorgeous outfits (förutom de där lila pjucksen - seriöst???) men egentligen blev jag mest heartbroken... Det var så jävla jobbigt att se allt sluta så fucking cheery och grejt för alla inblandade - jag vill ju också ha det så! Och hela grejen med bröllop känns av naturliga skäl minst sagt jobbig när man blir dumpad av sin fucking fästman och närmar sig det satta datumet.
Jag är så jävla avis på alla som är så fucking lyckliga och går runt och flinar och håller handen och nojsar - I fucking want to kill you all. Bara meja ner med en M1;a, right on!
Det märks att jag inte tagit mina "Jag-bryr-mig-nada-piller" idag. Heja Atarax. Och helt lagligt också. Och att jag är så fucking lucky att den klena skiten ens verkar på mig. Fick ringa om ett recept idag, men läkaren vägrade skriva ut mer än 25 i veckan åt mig. Och det är väl egentligen bra. Men då får jag hushålla med skiten. Men brorsan har mer, så det är väl lugnt antar jag. Men idag bryr jag mig - och det är inte bra. Jag vill trubbas av, slööö kniv är poängen med det hela, att inte bry sig så nämnvärt om ens next of kin blir slashad av en serial eller en bil kör ner en femåring rakt framför en.
Att resonera som så att "aaaaaaaah, oooooojjj."
Cause it makes me go on. Och dagarna går. Och blir veckor. Och så småningom lär jag väl glömma allt under den där lätta slöjan av "I-don´t-give-a-crap". Och vakna en dag och inte behöva skiten mer.
Jag är bara så deprimerad. Eller tja. Apatisk antar jag är ett bättre ord. Och resignerad.
Jag stör mig inte ens på något. Klarar inte ens att skriva något vettigt, för jag orkar inte störa mig.
Orkar inte JAG störa mig, cpneurotisk, apcynisk, lättirritabel häxa med elak tunga.... DÅ är det illa.
Fuckin´ cheer me up.
Lite tröst av alla sjuka repliker, roliga scener och sjukt gorgeous outfits (förutom de där lila pjucksen - seriöst???) men egentligen blev jag mest heartbroken... Det var så jävla jobbigt att se allt sluta så fucking cheery och grejt för alla inblandade - jag vill ju också ha det så! Och hela grejen med bröllop känns av naturliga skäl minst sagt jobbig när man blir dumpad av sin fucking fästman och närmar sig det satta datumet.
Jag är så jävla avis på alla som är så fucking lyckliga och går runt och flinar och håller handen och nojsar - I fucking want to kill you all. Bara meja ner med en M1;a, right on!
Det märks att jag inte tagit mina "Jag-bryr-mig-nada-piller" idag. Heja Atarax. Och helt lagligt också. Och att jag är så fucking lucky att den klena skiten ens verkar på mig. Fick ringa om ett recept idag, men läkaren vägrade skriva ut mer än 25 i veckan åt mig. Och det är väl egentligen bra. Men då får jag hushålla med skiten. Men brorsan har mer, så det är väl lugnt antar jag. Men idag bryr jag mig - och det är inte bra. Jag vill trubbas av, slööö kniv är poängen med det hela, att inte bry sig så nämnvärt om ens next of kin blir slashad av en serial eller en bil kör ner en femåring rakt framför en.
Att resonera som så att "aaaaaaaah, oooooojjj."
Cause it makes me go on. Och dagarna går. Och blir veckor. Och så småningom lär jag väl glömma allt under den där lätta slöjan av "I-don´t-give-a-crap". Och vakna en dag och inte behöva skiten mer.
Jag är bara så deprimerad. Eller tja. Apatisk antar jag är ett bättre ord. Och resignerad.
Jag stör mig inte ens på något. Klarar inte ens att skriva något vettigt, för jag orkar inte störa mig.
Orkar inte JAG störa mig, cpneurotisk, apcynisk, lättirritabel häxa med elak tunga.... DÅ är det illa.
Fuckin´ cheer me up.
Kommentarer
Trackback
