Verbal hemorrhage of not so great importance

Mötet avklarat. En styck tant från AF, en styck tant från FK, och min psykiatriker. Jag bröt ihop totalt och bölade och snorade. Hade förberett mig för mötet genom att göra - ingenting. Osminkad, smutsigt hår, svettig, lökig och med skitiga kläder. Kändes rätt vidrigt, men kände att de behöver SE hur jag mår. Konspiratoriskt? Njä, jag mår skit - men jag vet också med mig att jag är duktig på att dölja det. Hur framstår man om man kommer till ett sådant möte piffad, snygg och tiptop? Kanske lite väl funktionell? Det är jag inte, men det hade sett ut så.
Iallafall - summa summarum - de ville hjälpa mig, och jag är nu sjukskriven ett halvår framåt, och läkaren ska skriva ett utlåtande för att ansöka om aktivitetsersättning under två års tid parallellt med rehabilitering. Känns så skönt - även om det kan gå illa och  de inte beviljar det - men det får jag ta då i så fall. Fast samtidigt läskigt - kan inte riktigt föreställa mig detta i två år till - fy fan. Jag klättrar ju redan på väggarna. Men vi ska försöka fixa lite sysselsättning först på väldigt låg nivå och ansvarstagande, men gradvis mer. Till exempel ett par timmar i veckan på en ridskola som extrahjälp på lektioner, på någon djurklinik eller liknande. Jag ska se över vad jag skulle kunna plugga på distans också. Ska se om Lina vill ha hjälp på sitt trim några timmar i veckan, bara för att komma ut lite. Jag är ju ingen mästerfrisör när det kommer till hundar (bara människor) men helt tappad bakom en vagn är jag ju inte heller - jag har trots allt en pudel.
Känns konstigt nu. Får se hur det utvecklar sig.