Verbal hemorrhage of not so great importance

Så idag hände det som vi väntat på ett tag nu... egentligen många år. Farmor dog. Lilla Vilma - vilket eländigt slut du fick i livet. Liggandes på ett hem som en grönsak utan att kunna kommunicera, utan familj och vänner där när du dog.
Du överlevde de flesta. 90 år blev du. Vilma Aino Kristiina 26/8 1918 -  21/10 2008.

Jag minns hur du var en gång länge länge sedan. Rund och god och glad - alltid med huckle om huvudet och dina tjocka armar när du kramades. Du luktade mjöl och rieska, madame Rochas, lite svett och köttgryta. Och bjöd på apelsinjaffa ur glasen med solrosor på med kaneläss och smörknyten. Vi satt i hammocken i trädgården och gungade och plockade jordgubbar bakom huset. Lupiner överallt - blå och lila och rosa och purpurfärgade... blandade med prästkragar och blåklockor och smörblommor. Korna råmade och humlor surrade och solen stekte över vinbärsbuskarna där vi kröp runt och lekte. Du sjöng alltid tangolåtar och gamla visor, och du hade så vacker röst. Alltid var det bak på gång och alltid puttrade någon gryta på spisen. Vi badade bastu i källaren och sprang runt i trädgården på kvällen - och du var aldrig någonsin arg - en enda gång - på oss snorungar.

Så jag puttar bort bilden av dig mager i en sjuksäng, oförmögen att tala eller förstå. Min farmor dog för länge sedan, och minnet är vackrare om det inte smutsas ner. Sov gott lilla farmor... Ilta och pappa väntar på dig i himlen, dina barn som dog innan dig.

Jag ska drömma om lupiner inatt - och ett ljus brinner för dig här.