Verbal hemorrhage of not so great importance

Fantastisk. Spröd. Vacker. Underbar. Finstämd. Poetisk. Rörande. Smärtsam. Adjektiven räcker inte till.
Jag är upp över öronen i detta lilla mästerverk till film.
Tomas Alfredson har gjort den mest minnesvärda och mest annorlunda svenska film jag sett - och snubblar farligt nära en total jackpot... Kan inte hitta NÅGOT att klaga på överhuvudtaget... det skulle vara att filmen tog slut för fort och liten ful datoranimation som dock förståeligt nog med svensk filmskaparekonomi och scenens svårighet antagligen inte kunde blivit så värst mycket bättre...

Blackeberg, Stockholm, vintern 1981.
Tolvårige Oskar är mobbad i skolan och har inga vänner - han varken vågar eller orkar kämpa emot, och hämnas i sin fantasi och ensamhet på sina plågoandar. En natt flyttar någon in i grannlägenheten - en man och en flicka.
Ett möte med flickan sker under en pinsam situation för Oskar, och mot sin vilja blir han fascinerad  av Eli - den mystiska nyinflyttade som inte verkar frysa trots det tjocka snötäcket och sin tunna klädsel. De träffas om nätterna på gården och sakta spirar en skör vänskap fram mellan den mobbade och den annorlunda.

Parallellt skakas förorten av brutala mord med blodtömda offer - någon eller något jagar om nätterna.

Har ni läst boken - vilket de flesta verkar ha gjort utom jag (men believe me - jag ska), så vet ni redan vad som händer.
Men vissa (läs Mariel) får spunk när jag spoilar - så jag får låta bli att berätta mer.

Men imponerad är jag. Ett fantastiskt brunmurrigt tidigt åttiotalssverige träder fram och är fullständigt minutiöst skapat... jag känner av någon anledning en stark smak av Roy Anderssons filmspråk i Tomas Alfredsons arbete. Fotot är alltid fulländat - och andlöst vackert emellanåt - och snarare ofta än sällan...  Den knappa men slående dialogen, samt manuset är starkt gjort av John Ajvide Lindqvist som också skrivit förlagan till filmen.

Och castingen - herregud castingen... Ika Nord i en rolig liten biroll ger åttiotalsnostalgi ("Ika i rutan" för jösse namn!), som vanligt otroligt bra Per Ragnar i rollen som Håkan - Elis beskyddare och så självklart underbara Kåre Hedenbrant och Lina Leandersson som Oskar och Eli... Hittills helt oprövade, men garanterat nya stjärnskott.
Övertygelsen är fullständig - Kåre och Lina är Oskar och Eli, fullt ut, innerligt och uppriktigt. Jag är grymt imponerad - sådana rollprestationer väntar jag mig bara av etablerade rutinerade skådespelare i vanliga fall... men denna filmen är föstås allt annat än vanlig, på alla sätt. De är födda till skådespelare helt enkelt, och förhoppningsvis, och högst troligen - lär vi se hur mycket som helst av dessa två i framtiden.

En annan sak jag inte kan nog berömma är känslan av att leva hela Oskars liv under dessa knappa två timmar - att berätta så många historier med så få ord och så få scener. Till det krävs en stor filmskapare och en stor berättare bakom, och stora skådespelare för att förmedla det. Oskars föräldrars separation, pappans alkoholism - som endast antyds med svaga små vinkar, och all Oskars sorg och maktlöshet som lyser ut genom bioduken och ger mig en klump i magen. Hans triumf över sina rädslor, hans frigörande från sina bojor.

Historien är ingen vampyrfilm, ingen skräckfilm, ingen rysare, ingen kärlekshistoria och inget drama. Det är en saga i ordets mest avskalade betydelse - en svart saga som skimrar. Vänskapen och utanförskapen är de röda trådarna - gränsöverskridande kärlek på alla plan. Håkans till Eli, Elis till Håkan, och såklart banden mellan Oskar och Eli.
Men en saga med en krypande liten touch. Jag ryser av vilddjurets ljud som hörs när Eli är i bild, och de grafiska bilderna av hennes måltider. Jag är nu lite äckelmagad på gamla dagar, men filmen känns så socialrealistisk att man tror det man ser och allt känns verkligt, som om man sett det på "aktuellt".
Temablandningen känns lite absurd innan man sett resultatet, men den är så fantastiskt bra att man aldrig ens reflekterar över det under filmens gång. Filmen är skapad med sådan kärlek och omsorg att jag kommer på mig själv med att sitta med tårar i ögonen bara för att den är så vacker. Blodet som rinner nerför Elis ansikte i en av de blodigaste scenerna är av kärlek, och blir därför varken fult eller äckligt, bara fint.

Jag älskar den. Verkligen älskar. Alla måste se den. Och jag ska skaffa den på dvd och den ska ses om och om och om igen.

Mer gripande, vacker och omtumlande film var det länge sedan jag såg, och inte många slår den på min lista.