Verbal hemorrhage of not so great importance

Funderar så mycket på allt - ibland tror jag att jag ska bli tokig för att jag inte bara kan flyta med - allt måste sönderanalyseras och oroas för. Massor med saker jag ligger och tänker på på nätterna - det mesta är dessutom saker jag inte har något inflytande över - så det tjänar ingenting till. Men jag kan inte släppa ändå.
Framför allt känner jag att jag kommit till en brytpunkt i livet, för första gången känner jag mig redo att skaffa ett liv.
Jag mår inte speciellt dåligt, jag har energi (lite iallafall) och jag VILL, verkligen vill.
Vad jag ska göra däremot - har jag ingen aning om. Kunde lika gärna bli pirat som fönsterputsare.
Intresserad av för mycket, och för lite intresserad av något för att kunna tänka mig att pyssla med det på heltid.
Känner mig vilsen, som om jag hade behövt en ledtråd - en hint för att upptäcka vilken väg jag ska gå.
Men det kanske kommer till mig när jag minst anar det. Antar det. HOPPAS det.
Lite som om jag går på ett löpband - kommer ingen vart, medan dagarna går. Men det finns saker jag vill ha.
Drömmarna är inte så högtflygande längre - jag har gjort vad jag behöver, nu handlar det mer om vad jag vill.
Trygghet, närhet, vänskap och samhörighet. Någon att dela ting med.
Eller bara fånigheter.
Någon som delar mina små drömmar om hur framtiden ska se ut - någon som inte tycker att mitt idealliv är en dålig idé.
Någon som vill ha den där gården med hästar.
Fast det är egentligen inte det viktigaste - det allra viktigaste är bara att jag vill hitta mitt syfte i tillvaron.
Jag är så trött på att leta och inget finna.
Vad ska JAG göra?
Att klara av det är bara delmålet, hemligheten ligger i att hitta DET DÄR som är mitt slutgiltiga mål.
Eller iallafall en milstolpe på vägen till det. Jag vill inte bli världsdiktator. Och inte en stjärna. Och ingenting speciellt.
Jag vill bara trivas med livet, ha kul, och tycka att det är trevligt att gå upp på morgonen.
Och ha någon att skratta med.

Känns ibland som om jag är för kräsen. Rent principiellt tycker jag inte man kan vara nog kräsen, men det är lätt sagt och svårt funnet. Alla har bara en massa fel. Jag kan tåla svettiga strumpor på diskbänken och sådant irrelevant men grundläggande skillnader i hur man ser på livet, vad man vill ha ut av livet - det är oöverstigligt. Mitt senaste ex här (M) vill einte vad jag ville. Min dröm om ett juste och lugnt liv på landet med djur var det sista han ville. Så - hur ska det då fungera? Inte för att det hade gjort det ändå...
Sen är det så typiskt att de enda man känner intensiv samhörighet med alltid är upptagna på ett eller annat sätt.
Lagen om alltings överjävlighet?
Dessutom har jag gjort mitt med killar för ett braaa tag framöver - det finns inte många som duger.
Då halverade jag utbudet.
Nej. Ge mig en flicka. En viss sådan helst.
Jag har iallafall bestämt mig för att vara modig nu. Det är ju därför det står gamlang jae på min arm - för att jag ska komma ihåg att aldrig vara rädd igen. Aldrig.
Så jag är modig nu. Och kommer säkerligen att bli ledsen på ett eller annat sätt så småningom - men friskt vågat hälften vunnet eller hur det nu var. Det är lite läskigt. Eller ja, ganska jävla läskigt - men vad fan, det kan ju gå vägen också.