Verbal hemorrhage of not so great importance

Nej. Jag fattar inte. Jag fattar ingenting längre. Jag är bara ensam,
Kastade iväg en 21-årig stekare som ville plocka upp mig. Han var till och med söt. Som socker. Trots sin läskiga stil.
För att hjärnan inte vill som jag vill. För att hjärnan såg HONOM på väg ner i stan och sen vägrade glömma.
Jag var inte ens kär. Whats the fucking deal? Eller var jag det? Nä. Men kunde blivit. Det var väl det.
Full är jag. Och suckig. Ja. Suck alltså.
Så tyst. För tyst. Men vad kan jag se fram emot utom tystnad? Jag tror jag dör om jag måste leva i vacuum alltid.

Kvällens favorit var "Jag har tappat mitt nummer. Kan jag få ditt?" Applauds for that one.
Not for the sender though. En läskig hårdrockare a´la åttiotal.

Bara kollar in asiater. Såg två söta på Thaicorner. Varav den ena till och med verkade lägga märke till mig då han sade vad det stod på min arm när den andra frågade.

Men är det lönt? Är ju redan kört i förväg.

Jag ger upp.
Lika bra att resignera och ge upp. Mindre heartbreak så.

Jag har gett upp allt egentligen. Men jag är för feg bara. Kanske för snäll. Vad skulle mamma säga.