Verbal hemorrhage of not so great importance

Jag kvävs. Mina lungor har kapsejsat helt... bronkitanfall defuckingluxe. Hostar och hostar och hostar och hostar. Motion får mig nästan att tuppa av, är helt färdig när jag klampat upp för trapporna till mitt rapunseltorn. I knew it was coming, men inte så här illa. För dig som inte är rökare kan jag berätta att rökningen förlamar och dödar de små flimmerhåren i luftvägarna och bronkerna i lungorna, och när man slutar röka börjar de vakna till liv och växa ut och så smått fungera igen. Då krisar de när de tar itu med all tjära och skit i luftvägarna och det KLIAR, IRRITERAR och GÖR ONT. Rökhostan är värre än någonsin någon vecka efter att man slutar, så just nu mår jag inte så bra... Anfallen varar inte så länge, men när de är på G, skulle det kännas juste att ligga med syrgasmask....
Hostat så att jag har ont i huvudet.
Och jag FÅR gnälla. För det är synd om mig just nu.
Men jag är jävligt stolt över mig själv. För jag trodde faktiskt inte jag skulle klara det här.
Jag har varit ganska nära att ge upp flera gånger varje dag, och SPRINGA till kiosken och köpa precis vad som helst, ta fimpar från askfatet på taket, tigga av grannen, whatever. Men jag har inte gjort det.
Och jag svär dyrt och heligt att jag ALDRIG ska röra en cigg igen. Aldrigaldrigaldrigaldrig.
Jag tänker INTE trilla dit på att feströka. Och jag ska INTE stressröka när jag mår dåligt.
Jag har redan sparat 200 spänn minus de 130 förstås som nicorettepillren gick på. Det är fyra byttor Ben & Jerrys.
Två biobesök. En tröja. Fyra tidningar. På ett år sparar jag ihop till en ny katt. (1500 X 12 = 18000)
Jag är fucking stolt över mig själv!