Verbal hemorrhage of not so great importance

Jag dör. På fullt och riktigt allvar. Jag svettas. Jag skakar. Jag är arg. Så arg att jag skulle kunna slå ihjäl första bästa jävel som säger emot mig. Jag fick sätta mig och blogga för att inte slita huvudet av Quando som åt upp mina bananchips precis. Min puls går i 180 minst och jag funderar på fullt allvar på att ta livet av mig. Livet är väl inte värt att leva utan cigarretter? Jag tänkte faktiskt denna tanken idag, och insåg hur beroende jag är. Jag tänkte på fullt allvar att jag inte vill leva om jag inte får röka. Det går över, jag vet det, men just nu är det bara helvetet, skärselden, limbo, GAH!
Nicorettetabletter hjälper lite - hade jag inte haft dem hade jag gett upp för länge sedan, efter sisådär en timme eller så.
Men snart 24 timmar utan cigarretter. Älskade äckliga snuskiga sviniga giftpinnar - vad jag kommer att sakna er.
Min näsa har börjat fungera bättre redan. Jag insåg att mina kattlådor inte var så fräscha som jag trodde. Jag insåg att min trappuppgång luktar ghetto. Jag luktar skit. Ingrodd rök och askkopp.
Mina luftrör och lungor har börjat inse att de inte får mer rök och flimmerhåren och bronkerna har börjat vakna till liv.
Halsen svider och kliar och jag hostar oavbrutet. Jag blir tokig, tokig tokig, det kliar inuti - i hjärnan.
Men nu har jag gett mig fan på det så då klarar jag det. Ett par dagar till. Sen är det värsta över. Sen tre veckor till, så är det fysiska beroendet borta. Efter ett par månader är jag botad. Det är så lite tid.
Jag vägrar kvävas till döds. Jag vill inte ha andnöd. Och jag shoppar hellre kläder till partyn än min egen begravning.