Verbal hemorrhage of not so great importance

Och så har jag vältrat mig i skräck/rysare/vad fan man nu ska kalla det.

Jag kan börja med "Silent Hill", trots att det var den andra jag såg (nästan) idag. Herregud. Jag stängde av efter en halvtimme eller så. Aldrig i livet att jag orkar genomlida det där. SÅÅÅÅ JÄVLA DÅLIGT! Jag hade mina misstankar om den här redan innan jag såg den, men fick förklarat för mig att den visst var bra. Så jag tänkte att jag provar då. Men nejnejnejnejnej. Jag har spelat spelet. Ohja. Jag blev så skadad att jag var tvungen att sluta med det, eftersom jag  började se monstren på dagtid, IRL. Och höra ljuden av när världen gick in i den alternativa verkligheten.
Inte så psykiskt hållbart i längden... Så jag fick ge mig utan att ens ha klarat spelet, eftersom jag aldrig lyckades hitta den där jävla flaskan att ta vätskan i som jag skulle kasta på den onda snuten. Och jag vill aldrig spela det igen, även om jag kan bli sugen ibland.... För det ÄR ett bra spel. Bara så jävla läskigt att jag blir sjuk(are) i huvudet av det.

En av de söta sakerna från "Silent Hill"

Men filmen... voivoivoi. Jag har sagt det förr och säger det igen - man kan inte adaptera ett spel till verkligheten. För spel har oftast inte en så stark storyline att det håller som visuell underhållning. Att spela är en annan sak, det är att delta i det hela. Att se på ett spel skulle vara urbota dumt. Så varför göra film av ett spel? När man spelar spelet sugs man in i det, blir en del av det. Att se på filmen var inte ens läskigt, bara grymt tråkigt. Visst var det lilla jag hann se snyggt gjort, det såg ut som spelet. Men... nej. Uschnej. Jag stängde som sagt av. Och jag betvivlar att jag ens skulle se om det jag såg om jag fick betalt. Crap rakt av.  Ingen story, ingenting som håller ihop, idiotiskt manus och bara... ja. Som att titta på något som spelar datorspel. Meningslöst.

Sen såg jag "Turistas" - och blev överraskad. Glatt! Missat denna rulle helt på något vänster fast jag brukar ha okej koll. Men bättre sent än aldrig, eller hur? Läste lite recensioner och snack kring den hela, som jag alltid gör med i stort sett varje film innan jag ödslar någon tid på den, och tydligen har den fått väldigt ojämn kritik. Ett gäng vita kids som backpackar i Brasilien blir drogade, rånade och hamnar på villovägar i djungeln. Snart finner de sig i klorna på en beväpnad liga av organtjuvar... Jag gillar infallsvinkeln av att de exploaterande blir de exploaterade, att jägarna blir jagade, de fattiga kickar ballen på de rika. Sen är jag i överlag ganska förtjust i filmatiserade urbana myter - vilket ju detta självklart är - som backpacker själv har man hört det ena och det andra åt detta hållet...
Man funderar lite till på hur sviniga människor egentligen är. Läkaren som är ett sådant monster - är han egentligen inte den vettigaste av dem? Bara att hans väg dit inte är okej? Vårt exploaterande av tredje världen har utvecklats till att inte bara stjäla land, naturrikedomar, pengar och handel, utan sträcker sig numera även till att stjäla de utsattas kroppsdelar.
I denna filmen straffas dessa ungdomar för den vita överhöghetens kollektiva brott.



Här bärs stackars Sven (såklart att det måste finnas ett blont svenskt par som ska bli mosade först) iväg till slakt


Filmen är ingen moralkaka, utan en rätt avklädd (bokstavligt), ytlig film som ska appellera till ungdomar och resande kids och vara en lättsmält bit blodig och klaustrofobisk underhållning. (På tal om blodig - ett par grafiska scener som var rätt coola och på tal om klaustrofobisk - en ooootroligt lång och segdragen och tråkig scen under vatten simmandes runt i grottor). Men om man har lite verksamhet i hjärnkontoret börjar man onekligen fundera litegrann på aktuella frågor.
Jag tycker inte alls att den var dålig. Ingen WOW-faktor direkt, lite för puckat för det, men definitivt sevärd som ett par timmars tidsfördriv. (Jag går inte ens in på skådespelarinsatser och sånt crap eftersom det inte är applicerbart på en sådan här film...) Den är vad den utger sig för att vara - en läskig lättsmält rulle om vad som kan hända om man inte är försiktig. Vissa drar upp det rasistiska med den - att den utmålar Brasilien (och främmande länder i allmänhet) som farliga och våldsamma och kan ge fel uppfattning till folk. BS. Är man inte tillräckligt smart att förstå att detta är en myt och en film - då är det ganska skit samma vad de tror. Tror inte Brasilien vill ha dem som turister ändå.
Jag är då inte avskräckt iallafall - holy smoke - en drink på copacabana, yes please.


Och så var det "Eden Lake"... Som jag också blivit rekommenderad av Isa. Läste om den mycket innan jag såg den, och undrade vad jag skulle tycka. Här snackade vi verkligen skilda opinions. Hälften tyckte den var genial, andra hälften tyckte den var urusel. Nästan alla tyckte den var obehaglig och deprimerande. Hmm. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte. Den är sevärd, solklart. Men vad tycker jag? Jag är nästan arg och förbannad på regissören. Det känns så meningslöst att göra en film bara för att frossa i svinigheter. På samma gång vill man se det, om och om igen, man vill se tortyr, mord, plågor och ondska. Varför? Jag mår illa av filmen. Vi är alla svin innerst inne, det är bara att titta. Ingen av oss är god när det kommer till kritan, vi är alla lika äckliga. Lika mycket som jag hatar alla karaktärerna i filmen, lika mycket tycker jag synd om dem och vill gråta för dem. Det är kanske det som är meningen? Att vi inte ska döma? Att vi ska förstå? Inse att alla har en anledning? Någon slags grund till varför vi är som vi är och handlar som vi gör? Att olika saker format våra liv och våra tankar? Väldigt mycket tankar poppar upp i huvudet under filmens gång.



Jenny och Steve är ett par som ska tillbringa en romantisk campinghelg vid en sjö i de engelska skogarna. Redan de första timmarna kommer de ihop sig med ett ungdomsgäng med barn i de yngre tonåren som beter sig illa och stör friden på stranden. Gänget återvänder under natten och ställer till med problem, och konfrontationerna eskalerar till en ödesdiger uppgörelse. Steve ger sig slutligen på ungdomarna efter att de stulit hans bil, och i handgemänget som uppstår råkar Steve knivhugga gängledarens hund till döds. Då brakar helvetet löst, och gänget bestämmer sig för att hämnas. Men allt glider dem ur händerna och går överstyr, och till slut finns bara en väg kvar att gå.

Jag tycker synd om Jenny och Steve, jag tycker synd om ledaren för ungdomarna - Brett - hans far misshandlar honom och hunden var hans enda riktiga trygghet i världen. Jag tycker synd om de andra barnen i gänget - som uppenbarligen är rädda och ängsliga individer, som hunsas runt av Brett. De vill så gärna höra till, accepteras, få höra att de är bra, mobbade små barn som bara vill överleva i en kall värld. Och dessutom skräms de till lydnad - Brett lyssnar inte till ett nej, och har absolut makt över sina små soldater. Den lille pojken som tvingas under hot till att delta i misshandeln av paret. Vissa uttryckte i sina kommentarer på IMDB att de var glada att han fick vad han förtjänade till slut... Vad är det för en vidrig inställning? Han är inte mer än människa han heller, ett barn därtill. Han ville ha vänner. När han förstod vad han gett sig in på var det för sent. Alla karaktärerna i filmen är ömkansvärda, på olika sätt.
James Watkins visar med små scener att han vill att vi ska förstå ungdomarna, att de inte är monster. När Cooper (f.ö. Thomas Turgoose från "This is England") försöker gå fram till Jenny för att be om ursäkt när han ser henne i skogen...
Jag förstår inte riktigt kritiken som riktas mot filmen från olika håll. Folk pratar om pekpinnar, moralkakor, och allt möjligt. Och så mycket ilska och hat riktas mot barnen. Jag förstår inte. Filmen är ett ypperligt exempel på vilka hycklare vi är, och hur lätt vi går över gränser. Den säger också mycket om dess publik, beroende på hur man reagerar på den.
Människor som reagerar på barnen med hat, är ju exakt likadana.
Djupt störande och tankeväckande film. Om ett angeläget ämne. They kids aren´t allright.

Och sist såg jag "Mirrors" av Alexandre Aja. Och EWWWW vad kass den var. Mysko story som inte var läskig alls, bara löjlig (demoner skrämmer inte mig det minsta), skitkorkat manus och bara GLÄÄÄÄH vad dumt allt var. Och GUD vad Kiefer Sutherlands fru i filmen inte såg ut att matcha honom i ålder, det var fan bara störigt. Snarare hans dotter.
Jag orkar inte ens kommentera mer än att den var löjlig, dålig, sunkig, kass och se den inte för allt i världen.