Verbal hemorrhage of not so great importance

Och ingen finns där för att fånga.

Jag har inget liv och kommer aldrig att få - och det skrämmer vettet ur mig, jag orkar inte ha det så här resten av livet.
Jag är ensam, olycklig, har ingen att prata med, ingen att älska, ingen som älskar mig.
Jag sitter inlåst, isolerad, de få sakerna som jag kommer ut och gör har jag inte råd med.
Ingen har tid för mig. Alla har sitt, och jag förstår det. Men den enda som alltid måste ha tid - mamma - bara avfärdar mig.
Jag ringde för att prata, jag behövde det, jag är så bottenlöst ledsen - allt har gått åt helvete med kattungarna, jag fick avliva en idag och en imorgon, och jag är bara så ledsen. Därtill att jag har varit tvungen att låna pengar jag inte kan betala tillbaka för att ens ta dem till veterinären. Mitt hem är ett slagfält, jag orkar inte städa, jag är bara apatisk och orkar ingenting. Jag kommer aldrig att ta mig ur det här - jag vet det innerst inne, hur mycket jag än försöker och vill.
Jag bara drömmer om att ha ett normalt liv och ett fungerande sådant. Kärlek och ett arbete så jag slipper oroa mig för ekonomin, ork och lust och energi att ta mig igenom dagarna. Men det kommer aldrig att bli så.
Jag är inte frisk nog för det, och tyvärr är det nog obotligt.
Och allt hon kan säga är - men jag då? Hur tror du jag mår? Och när jag försöker få henne att förstå att det inte får mig att må ett skit bättre att veta att andra också mår dåligt, snarare tvärtom, säger hon bara att ja hon ringer ju inte och gråter och klagar i telefonen iallafall.

Ingen förstår - jag håller på att gå under, och ingen ser.
Jag fick precis mitt första panikångestanfall på flera månader.
Jag kan inte andas.

Jag orkar inte mer jag orkar inte mer jag orkar inte mer jag orkar inte mer.

Det enda jag kan tänka på, hela tiden, varje dag är "Vad händer med djuren om jag dör".