Fuyu no semi
Bänkade mig framför en anime i tre delar (3 st OVA;s om ca 35 min st) som jag hört mycket gott om. (Yaoi, så homfoberna kan sluta läsa). "Fuyu no semi" eller "Wintercikada". Och shit vad bra den var. Och shit vad jag grät. Vad jag gråter än. Som det kanske framgått redan är jag egentligen en sliskigt sentimental typ under min stentuffa yta, och gråter hejdlöst till allt sorgligt, speciellt allt som har med kärlek eller mod att göra... yadayada.
Men den här var bara oustanding! Den som kan tänka homofobiska tankar om denna lilla pärlan är en ondskefull trångsynt människa. Den som kan stänga av den när den är slut utan att röra en muskel eller iallafall ha lite ont i hjärtat är en kall typ.
Scenen är edo-erans japan (mitten till slutet av 1800-talet) i brytningstiden mellan det gamla feodala samhällsystemet och övergången till den moderna västvärldens sätt, och två unga män från rivaliserande klaner med olika mål förenas av en slump av sitt gemensamma intresse för att lära sig engelska. De utvecklar en nära vänskap som så småningom övergår i kärlek, även om det i allra högsta grad är olämpligt att de ens umgås på grund av slitningarna mellan deras klaner. Och efter det introt blir det bara sorgligare och sorgligare till ett hjärtskärande klimax. Usch, nu började jag gråta igen. Jag blir sällan SÅ här medryckt av anime då det allt som oftast inte kan porträttera äkta verkliga känslor, men ibland får vissa till det. Och de här filmerna får till det. :(
Sesese alla som är intresserade av japansk historia, bara är faghags eller helt enkelt vill se en bra anime.
Jag kommer att slita ut mina ex...
Kommentarer
Trackback
