Verbal hemorrhage of not so great importance

Har ångest över diagnosen nu. Jag ville veta. Men nu är jag förkrossad över resultatet. Så det betyder att det aldrig blir bättre? Det betyder att jag är fördömd att vara så här alltid, utan att kunna bli bättre? Jag läser deprimerande texter om personer som levt med Borderlinemänniskor - hur de förstört deras liv, hur de krossat deras person, deras självkänsla och deras hela identitet. Är det jag? Det är jag. Jag vill inte att det ska vara jag. Men vad gör man när ens psyke har ett eget liv - när det hotas vaknar vilddjuret till liv, beskydd til varje pris, krossa allt i vägen, tillintetgör alla som hotar mig.
När inte ens hotet är ett hot.
Mitt underjag är en rasande pitbull, attackerar gång på gång, krossa krossa krossa. Döda. Slit i stycken.
Ingen får lämna mig. Ingen får skada mig. Ingen får såra mig. Ingen får göra så att jag gråter, är ensam, ledsen, arg eller upprörd. Då ska de dö. Dödödö. Tryck till, platta ner, krossa allt motstånd.
Bakom står jag och skriker ljudlöst - jag vill inte.
Hela mitt emotionellt törstande jag skriker efter närhet men jag vill inte. Det är för svårt, för jobbigt, gör för ont.
Jag vill aldrig mer bli den jag var med Andreas. Jag är rädd för mig själv.
Så fördömd till ensamhet? Jag vet inte om jag står ut.

Och alltså finns inget sätt för mig att få en hud. Aldrig ett pansar som duger och gör mig avdomnad. För alltid kommer allt att göra lika ont. Jag är ett köttsår som allt petar i.
Jag kommer aldrig att kunna komma över känslan av att inget riktigt räcker till. Allt är redan så intensivt, jag är så tillvand.
Jag går fortfarande och väntar på de där rusen som får mig att känna att jag lever. De är sällsynta.
Hela mitt liv går ut på att vänta, vänta, vänta på nästa kick. Nästa upplevelse eller händelse som ger mig ett andrum, en lucka att finnas till i.
Kaoset av känslor har liksom redan flutit ihop till en hypermassa av intryck. Slagkraften måste vara enorm för att få mig att reagera.

Jag har börjat äta Atarax igen. Det är det enda som hjälper. Sveper in mig i en kokong av blasé och trötthet, låter mig sova bort tiden istället för att springa runt som hönan som trodde att himlen föll ner.
Är vaken på nätterna också. Röker och tittar på natthimlen som gradvis blir skärare och skärare och låter solen gå upp igen.

Jag vet inte hur länge jag ska orka. Diagnosen gav mig inte som jag trodde framtidshopp utan snarare suddade ut de sista resterna av det. Det finns tydligen ingen bot och bättring. Det finns bara ett oändligt antal dagar precis som denna, helt meningslösa.