Jag är kär i Dexter.
Jag vill också ha en Dexter, eller vara en Dexter. Serien är underbar - mest för denna fantastiskt castade person i huvudrollen - jag är dödligt kär i Michael C. Hall i just denna rollen... *Lööv*
Böckerna är dock trettioelva gånger bättre än den ganska mediokra och lite tillrättalagda serien...
LÄS! Underbara Jeff Lindsay har både en gedigen kunskap i psykologi och en förkärlek (som jag) för alliteration :)
Men sevärd är serien dock, om inte annat så för den underbara feelingen - jag kan känna Miamisolen och åh så snyggt gjord den är.
Orkar inte skriva just nu. Ville bara förkunna min kärlek eftersom jag ska ägna den närmaste timmen så här mitt i natten åt honom.
Slutsats: för att jag ska gå igång på en blond snubbe måste han vara seriemördare.
CRAP (Spoilervarning men det gör inget, den här kan ni lugnt missa)
Fy fan vad värdelös film. Det var 90 spänn rakt åttahelvete det. Jag vet inte ens var jag ska påbörja litanian. Men vi drar igång med det värsta då - skådisarna. Men plotten först för att fylla i vad fan skiten handlar om. Människor runt omkring på amerikas östkust blie knepiga (knepigare?) och tar livet av sig, till synes på grund av ett mystiskt kemiskt stridsvapen spritt av terrorister. Alla flyr hals över huvud och gräsligt grafiska självmord haglar tätt. Mark, frugan, kollegan och dennes dotter flyr fältet med tåget och blir avsatta i en liten håla i tjottahejti. Och nu ska alla försöka ta sig utanför riskområdet. Givetvis följer självmordstoxinet dem i hälarna.
Så - varför kass? Till att börja med: Mark Wahlberg - vad fan håller du på med? Han var bra i Boogienights. Och tydligen också i The Departed. Men detta??? Han var för det första ungefär lika trovärdig i rollen som NV-lärare som typ Vin Diezel hade varit som kärnfysiker. Och skådespeleriet? Han ömsom är stel som en robot med manus limmat på insidan av ögonlocken, ömsom överdramatisk till punkten att man bara vill utbrista "Men håll käften då din satans sopa!" Brudjäveln som spelar hans fru - Zooey Deschanel (hur fan kan man heta så?) var så irriterande i sin appearance att jag ville blunda så fort de zoomade in i hennes jävla uppspärrade dockögon. Hon var så störig! "Uttrycksfulla ögon" antar jag att de tänkte. Skitstörig jävla darrläppad storögd brudjävel tänker jag. Som får rollen för att hon är söt och går runt och ser skräckslagen ut hela tiden. Jag menar - Emily Watson kan det där med att stirra storögt, men hon ser ju disträ och förskrämd ut på riktigt, den här kossan ser bara banal och korkad ut. Ashlyn Sanchez som vingmuttern till barnskådis heter är också irriterande. Egentligen mest menlös och totalt intetsägande (förutom de där öronen - vad är det med dem???), ingen Dakota Fanning direkt vare sig utseendemässigt eller prestationsmässigt, men det är ju okej, alla kan inte vara lika duktiga, men jag störde mig så fruktansvärt på hennes uppenbarligen fejkade bölande i en scen att jag ville lappa till henne. John Leguizamo som brukar vara trevlig var ganska intetsägande han med som vingmutterns farsa, men han dog så fort ändå, så han hann ju rädda ansiktet.
Varför ställa upp på det här??? Jag bara undrar.
Dialogen och storylinen var fruktansvärd - krystad och konstig rent utav. Lösa trådar, meningslöst svammel, insikter om vad som sker som var så långsökta att jag inte ens fattar hur de kunde räkna ut det med de få ledtrådar som gavs. (Visst, man fattar ju the big pic rätt fort själv som åskådare, men seriöst - att karaktärerna lägger fram fullständiga vetenskapliga teorier för vad fan som pågår i filmen - låååååååångsökt.) Men Shyamalan har den tendensen tycker jag, i nästan alla hans filmer. Det blir för invecklat, och så lyckas han inte förklara det på ett trovärdigt sätt.
Handlingen drivs framåt i ett konstigt tempo, både hysteriskt och mördande långsamt på samma gång.
Plotten var rent ut sagt idiotisk. Visst - grundtanken är sann och intressant - vad fan gör vi med vår jord - och när ska det slå tillbaka - och hur? Även de vetenskapliga grunderna stämmer - växter kan avge toxiner för att skydda sig själv från intrång och ödeläggelse. Och naturen slår tillbaka - med tornados, tsunamis, torka, översvämningar, jordbävningar och annat. Men vilken sjuk hjärna hittar på den här otroliga historien? Ett neurotoxin som slår ut självbevarelsedriften och får oss att ta livet av oss? Nja. Och att växterna "pratar" med varann och konspirerar för att mörda oss allihop? Njaaaaa.
Jag vet inte. Blev inte rädd, orolig eller på något sätt övertygad. Shyamalan har lite för stora fantasielement i sina filmer för att jag ska kunna ta honom på särskilt stort allvar.
Dessutom var det intryckt en massa konstiga små händelser för att "fylla ut", som egentligen inte hade ett skit med något att göra. Den enda scenen jag tyckte han bemästrade fint var när Leguizamo upptäcker att bilen de färdas i genom ett angripet område har en reva i tygtaket. Han stirrar på revan, inser att de kommer att dö allihop, och fortsätter lugnt att prata vidare om matteproblem för att inte skrämma de andra i bilen. DÄR tyckte jag det fanns någon slags vettig tanke bakom scenen, vilket jag inte kände vid ett enda tillfälle till i hela filmen.
Jag blev också väldigt obehagligt berörd av filmhelvetet. Jag tycker inte om självmord. Och jag vill inte se dem. Speciellt inte upprepade i en aldrig sinande ström, med det ena tillvägagångssättet värre än det andra. Det äcklade mig, och fick mig att titta bort. Rent grafiskt - ja - jävligt spektakulära scener på flera ställen. Men fy fan vad vidrigt.
All in all inte sevärt. Annat än för vidriga självslaktsscener.
Biljard blev det förresten innan - och jag och Mattias slaktade Markus ass å det grövsta... hehe
Victory at last!
Nu ska jag krypa i säng med min "Heligt blod - helig gral". Natt.
