Det ekar
Alldeles tomt,
till och med i hörnen
jag får torgskräck inuti mig själv
ensamensamensam
står jag och ska möta
allt jag inte vill och orkar
jag ser ingen framtid, ingen ände, bara samma
jävla
krokiga
väg
som inte ens leder
någonvart
utom till samma återvändsgränd
orka!
orka.
för vad? vem? nejnejnej.
nej.
jag väger ett ton på mina axlar.
St:a nästa
Förstår ni vad mitt så kallade liv gör med mig? Jag blir helt galen av det snart.
Jag tvingar mig upp ur sängen vid 10-11, äter, tvingar mig ut med hunden precis så långt jag måste, sitter framför datorn, tittar på CSI, sover i soffan, tittar på CSI, äter, går ut med hunden igen, tittar på CSI, äter, sover, tittar på CSI, sitter vid datorn en stund till, tittar på CSI tills klockan är typ 2-3 på natten, går och lägger mig och sover. Och börjar om.
Jag hatar det jag hatar det jag hatar det jag hatar det.
Jag kan nästan höra mina små grå avlida av sysslolöshet, jag hör dem skrika i dödsångest! Jag lovar!
Min intelligens kommer att regrediera, jag kommer att bli efterbliven, jag kommer att bli en sån jävla loser på heltid, som bara sitter och tittar på tv, käkar kakor och gråter. Jag står inte ut, jag ORKAR inte ens fylla dagen med meningsfulla saker som att läsa, skriva, få färdigt tidningen, för jag är så satans apatisk!
Det r bara en tidsfråga innan jag är färdig att spärras in för gott, jag märker att jag börjar bli rätt galen.
Jag måste få något meningsfullt att göra innan jag dör av uttråkning, intellektuell svält och resignation.
Så trött
Bara så trött. Så mycket skit. Och ingenting samtidigt, bara sjunker djupare och djupare för varje steg känns det som.
A det jävla satans aset drog en trevlig stunt idag. Jag har hållt vad jag lovade, jag har inte kontaktat honom öht sedan jag sade att han var luft för mig, på grund av det han gjorde. Eller inte gjorde. Hur man nu ser det. Så han kan inte påstå att jag har besvärat honom. Idag får jag ett sms om att han inte vill dela vårdnaden om hunden längre och att någon av oss får ta honom. Cute. Han VET att jag när jag är i uruselt skick inte kan ha honom. Så vad har jag för val?
Och jag skulle kunnat mörda honom för det, för att han ställde mig inför ett sådant val.
Jävla SVIN.
Men efter dividerande kom vi fram till att vi skulle försöka ha honom varannan vecka eller nåt sånt. Så fick vi se hur det fungerade.
Jag hatar honom. Innerligt. Och jag ångrar att jag slösade så många år på honom. Och att han lyckades lura mig så.
Att han var ett as. Trots att jag trodde det motsatta.
Och att jag slösat ett helt år av mitt liv i en grå dimma av känslomässig limbo på ett sådant scum, utöver de 6-7 jag slösade på att leva med honom.
Och det värsta av allt - är att jag älskar honom än. Det äcklar mig.
Någon dag går det över. Om jag står ut så länge. Men jag får väl göra det.
Bara så trött. Vill sova mer. Ett år minst.
A det jävla satans aset drog en trevlig stunt idag. Jag har hållt vad jag lovade, jag har inte kontaktat honom öht sedan jag sade att han var luft för mig, på grund av det han gjorde. Eller inte gjorde. Hur man nu ser det. Så han kan inte påstå att jag har besvärat honom. Idag får jag ett sms om att han inte vill dela vårdnaden om hunden längre och att någon av oss får ta honom. Cute. Han VET att jag när jag är i uruselt skick inte kan ha honom. Så vad har jag för val?
Och jag skulle kunnat mörda honom för det, för att han ställde mig inför ett sådant val.
Jävla SVIN.
Men efter dividerande kom vi fram till att vi skulle försöka ha honom varannan vecka eller nåt sånt. Så fick vi se hur det fungerade.
Jag hatar honom. Innerligt. Och jag ångrar att jag slösade så många år på honom. Och att han lyckades lura mig så.
Att han var ett as. Trots att jag trodde det motsatta.
Och att jag slösat ett helt år av mitt liv i en grå dimma av känslomässig limbo på ett sådant scum, utöver de 6-7 jag slösade på att leva med honom.
Och det värsta av allt - är att jag älskar honom än. Det äcklar mig.
Någon dag går det över. Om jag står ut så länge. Men jag får väl göra det.
Bara så trött. Vill sova mer. Ett år minst.
SATC och pinsamma outbursts som doldes väl av envist naglar-i-handen-knipande
Det ville sig så att jag såg SATC med Isabelle idag. Skulle gått med någon annan från början, men det blev inte så, då denna någon vägrade svara i telefonen och jag blev sur/ledsen/arg/whatever. Men vi gick iaf. Och det var trevligt. Även om A;s bästa vän satt på samma rad, det gjorde mig deprimerad.
Lite tröst av alla sjuka repliker, roliga scener och sjukt gorgeous outfits (förutom de där lila pjucksen - seriöst???) men egentligen blev jag mest heartbroken... Det var så jävla jobbigt att se allt sluta så fucking cheery och grejt för alla inblandade - jag vill ju också ha det så! Och hela grejen med bröllop känns av naturliga skäl minst sagt jobbig när man blir dumpad av sin fucking fästman och närmar sig det satta datumet.
Jag är så jävla avis på alla som är så fucking lyckliga och går runt och flinar och håller handen och nojsar - I fucking want to kill you all. Bara meja ner med en M1;a, right on!
Det märks att jag inte tagit mina "Jag-bryr-mig-nada-piller" idag. Heja Atarax. Och helt lagligt också. Och att jag är så fucking lucky att den klena skiten ens verkar på mig. Fick ringa om ett recept idag, men läkaren vägrade skriva ut mer än 25 i veckan åt mig. Och det är väl egentligen bra. Men då får jag hushålla med skiten. Men brorsan har mer, så det är väl lugnt antar jag. Men idag bryr jag mig - och det är inte bra. Jag vill trubbas av, slööö kniv är poängen med det hela, att inte bry sig så nämnvärt om ens next of kin blir slashad av en serial eller en bil kör ner en femåring rakt framför en.
Att resonera som så att "aaaaaaaah, oooooojjj."
Cause it makes me go on. Och dagarna går. Och blir veckor. Och så småningom lär jag väl glömma allt under den där lätta slöjan av "I-don´t-give-a-crap". Och vakna en dag och inte behöva skiten mer.
Jag är bara så deprimerad. Eller tja. Apatisk antar jag är ett bättre ord. Och resignerad.
Jag stör mig inte ens på något. Klarar inte ens att skriva något vettigt, för jag orkar inte störa mig.
Orkar inte JAG störa mig, cpneurotisk, apcynisk, lättirritabel häxa med elak tunga.... DÅ är det illa.
Fuckin´ cheer me up.
Lite tröst av alla sjuka repliker, roliga scener och sjukt gorgeous outfits (förutom de där lila pjucksen - seriöst???) men egentligen blev jag mest heartbroken... Det var så jävla jobbigt att se allt sluta så fucking cheery och grejt för alla inblandade - jag vill ju också ha det så! Och hela grejen med bröllop känns av naturliga skäl minst sagt jobbig när man blir dumpad av sin fucking fästman och närmar sig det satta datumet.
Jag är så jävla avis på alla som är så fucking lyckliga och går runt och flinar och håller handen och nojsar - I fucking want to kill you all. Bara meja ner med en M1;a, right on!
Det märks att jag inte tagit mina "Jag-bryr-mig-nada-piller" idag. Heja Atarax. Och helt lagligt också. Och att jag är så fucking lucky att den klena skiten ens verkar på mig. Fick ringa om ett recept idag, men läkaren vägrade skriva ut mer än 25 i veckan åt mig. Och det är väl egentligen bra. Men då får jag hushålla med skiten. Men brorsan har mer, så det är väl lugnt antar jag. Men idag bryr jag mig - och det är inte bra. Jag vill trubbas av, slööö kniv är poängen med det hela, att inte bry sig så nämnvärt om ens next of kin blir slashad av en serial eller en bil kör ner en femåring rakt framför en.
Att resonera som så att "aaaaaaaah, oooooojjj."
Cause it makes me go on. Och dagarna går. Och blir veckor. Och så småningom lär jag väl glömma allt under den där lätta slöjan av "I-don´t-give-a-crap". Och vakna en dag och inte behöva skiten mer.
Jag är bara så deprimerad. Eller tja. Apatisk antar jag är ett bättre ord. Och resignerad.
Jag stör mig inte ens på något. Klarar inte ens att skriva något vettigt, för jag orkar inte störa mig.
Orkar inte JAG störa mig, cpneurotisk, apcynisk, lättirritabel häxa med elak tunga.... DÅ är det illa.
Fuckin´ cheer me up.
jag tror jag ska till mamma idag
nu är klockan över tolv. Det är midsommar. Det är den 20;e. Jag tror jag behöver hem till mamma idag. Jag behöver barnvakt idag. Jag skakar.
Habibi
Det finns en arabisk man som brukar sitta utomhus och prata i mobiltelefon. Han sitter i trappuppgången bredvid min, hur ofta som helst, och pratar och pratar och pratar. Jag har stört mig på honom, för att han sitter och pratar på arabiska och skrattar ibland när jag kommer. (Det är enda stället med en askkopp, så jag fimpar där när jag kommer tillbaka från kvällspromenaden med Ozzy, och annars också). Paranoid och självmedveten som jag är har jag fått för mig att han skrattar åt mig - alltså hata. (Jag är så egotrippad att jag tror att alla bara fokuserar på mig - som om de inte har viktigare saker för sig). Iallafall.
Jag kom promenerande precis, och då jag precis tänt en cigarrett, slog jag mig ner vid bänken precis utanför trappuppgången. Man ser inte ut, så han kan inte ha sett mig. Då hör jag någon som sjunger - lågt och precis hörbart.
Undrar först var det kommer ifrån, men inser att det kommer från trappan vid ingången.
Han sjunger på arabiska, lågt och mjukt. Jag kan inte många ord på arabiska, men så mycket förstår till och med jag - att han sjöng för någon han älskade, det hördes på hans ton. Jag satt knäpptyst och ville inte störa, och bara lyssnade.
Då hör jag att han börjar gråta.
Och han pratar en liten stund. Och det enda ordet jag hör, och det enda ordet jag förstår - är Habibi - raring/älskling.
Jag fick en sådan stor klump i magen och i halsen, och istället för att fimpa i askkoppen som jag alltid är noggrann med, kastade jag den på marken och nästan rusade förbi honom för att han inte skulle se att jag också grät.
Jag undrar vem det är han saknar så.
Var finns den personen? Långt borta antagligen.
Och plötsligt förstår jag varför han sitter där hela nätterna, och pratar och pratar och pratar.
För att vara ensam, för att få sitta i fred i natten och prata.
Jag förstår saknad, och jag kände så för dem.
Jag önskar någon kunde sjunga för mig också.
Jag kom promenerande precis, och då jag precis tänt en cigarrett, slog jag mig ner vid bänken precis utanför trappuppgången. Man ser inte ut, så han kan inte ha sett mig. Då hör jag någon som sjunger - lågt och precis hörbart.
Undrar först var det kommer ifrån, men inser att det kommer från trappan vid ingången.
Han sjunger på arabiska, lågt och mjukt. Jag kan inte många ord på arabiska, men så mycket förstår till och med jag - att han sjöng för någon han älskade, det hördes på hans ton. Jag satt knäpptyst och ville inte störa, och bara lyssnade.
Då hör jag att han börjar gråta.
Och han pratar en liten stund. Och det enda ordet jag hör, och det enda ordet jag förstår - är Habibi - raring/älskling.
Jag fick en sådan stor klump i magen och i halsen, och istället för att fimpa i askkoppen som jag alltid är noggrann med, kastade jag den på marken och nästan rusade förbi honom för att han inte skulle se att jag också grät.
Jag undrar vem det är han saknar så.
Var finns den personen? Långt borta antagligen.
Och plötsligt förstår jag varför han sitter där hela nätterna, och pratar och pratar och pratar.
För att vara ensam, för att få sitta i fred i natten och prata.
Jag förstår saknad, och jag kände så för dem.
Jag önskar någon kunde sjunga för mig också.
Tydligen fångade ni - tack
Mötet avklarat. En styck tant från AF, en styck tant från FK, och min psykiatriker. Jag bröt ihop totalt och bölade och snorade. Hade förberett mig för mötet genom att göra - ingenting. Osminkad, smutsigt hår, svettig, lökig och med skitiga kläder. Kändes rätt vidrigt, men kände att de behöver SE hur jag mår. Konspiratoriskt? Njä, jag mår skit - men jag vet också med mig att jag är duktig på att dölja det. Hur framstår man om man kommer till ett sådant möte piffad, snygg och tiptop? Kanske lite väl funktionell? Det är jag inte, men det hade sett ut så.
Iallafall - summa summarum - de ville hjälpa mig, och jag är nu sjukskriven ett halvår framåt, och läkaren ska skriva ett utlåtande för att ansöka om aktivitetsersättning under två års tid parallellt med rehabilitering. Känns så skönt - även om det kan gå illa och de inte beviljar det - men det får jag ta då i så fall. Fast samtidigt läskigt - kan inte riktigt föreställa mig detta i två år till - fy fan. Jag klättrar ju redan på väggarna. Men vi ska försöka fixa lite sysselsättning först på väldigt låg nivå och ansvarstagande, men gradvis mer. Till exempel ett par timmar i veckan på en ridskola som extrahjälp på lektioner, på någon djurklinik eller liknande. Jag ska se över vad jag skulle kunna plugga på distans också. Ska se om Lina vill ha hjälp på sitt trim några timmar i veckan, bara för att komma ut lite. Jag är ju ingen mästerfrisör när det kommer till hundar (bara människor) men helt tappad bakom en vagn är jag ju inte heller - jag har trots allt en pudel.
Känns konstigt nu. Får se hur det utvecklar sig.
Iallafall - summa summarum - de ville hjälpa mig, och jag är nu sjukskriven ett halvår framåt, och läkaren ska skriva ett utlåtande för att ansöka om aktivitetsersättning under två års tid parallellt med rehabilitering. Känns så skönt - även om det kan gå illa och de inte beviljar det - men det får jag ta då i så fall. Fast samtidigt läskigt - kan inte riktigt föreställa mig detta i två år till - fy fan. Jag klättrar ju redan på väggarna. Men vi ska försöka fixa lite sysselsättning först på väldigt låg nivå och ansvarstagande, men gradvis mer. Till exempel ett par timmar i veckan på en ridskola som extrahjälp på lektioner, på någon djurklinik eller liknande. Jag ska se över vad jag skulle kunna plugga på distans också. Ska se om Lina vill ha hjälp på sitt trim några timmar i veckan, bara för att komma ut lite. Jag är ju ingen mästerfrisör när det kommer till hundar (bara människor) men helt tappad bakom en vagn är jag ju inte heller - jag har trots allt en pudel.
Känns konstigt nu. Får se hur det utvecklar sig.
Fångar ni NU då?
Jag har trillat genom maskorna i systemet. För att jag arbetat sedan jag var 16, betalat skatt och visat att jag ÄR förmögen till det, vill ingen hjälpa mig när jag inte är det. Så idag ska jag på möte med min psykiatriker, psykolog, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och förhoppningsvis en socionom, och slutsatsen av det hela ska väl bli att det en gång för alla ska beslutas vem fan som egentligen HAR ansvaret för mig, och vem fan som ska hjälpa mig, och vem fan som ska betala kalaset. Jag är så trött på allt det här att jag inte ens orkar gå dit egentligen. Jag har fått försöka styra upp allt själv, och det är inte min uppgift. Uttänjd och trött. Nu jävlar får de fixa det här. Wish me luck.
